Manifestation Stockholm 1/9

Idag närvarade jag vid en manifestation ”Manifestation mot icke-fungerande beroendevård/ narkotikapolitik” i Stockholm. Det var min vän Tina som anordnade den, även Tinas son var delaktig i planeringen (Expressen). Jag lovade för några månader sedan att säga några ord, sedan blev det mer knepigt med det givet att för några veckor sedan gick Tinas son bort på grund av drogerna. Och inte kändes det bättre av att jag i anmälningslistan på Facebook såg ett par namn som ingav oro utifrån mordbrandsattentatet mot mig.

Inte heller blev det bättre av att jag på plats insåg att det inte såg ut som planerat och som jag föreställt mig, och att det var många närvarande som finns i anslutning till dem som inger olust. Sedan inledde en trubadur, med sånger som berörde djupt personligt vad det gäller min resa till drogfrihet och mina åsikter, det gjorde det inte riktigt lättare för mig… Precis före jag pratar sjöng han denna (lyssna gärna och läs sedan vidare):

Men jag brände av talet, tyvärr ett klent framträdande men texten var i alla fall följande (råmanus, sa säkert något fel o så i framförandet, det överstrukna är sånt jag fick ändra eftersom platsen såg annorlunda ut än plan):

”Det här är ingen lätt manifestation att närvara vid. Det är inte bara det att vi omges av ansikten på unga människor som gått bort i förtid, och kors som symboliserar de andra 2-3 som dör i förtid varje dag på grund av narkotika. Jag har känt arrangören Tina under några år och hon är en av mina närmaste vänner, jag har också träffat hennes son Björn, och jag har hört tina berätta om deras resa med sonens beroende. Igår begravde Tina Björn. Det som inte fick hända, det hände. Man blir berörd. Jag blir berörd. Och bedrövad.

Under åren har jag tvingats konstatera att i runda tal har drogerna kostat livet för 25 personer som varit mina släktingar, vänner och bekanta. Det är svårt att uttrycka vad jag känner när jag berättar det. Bedrövad är ett ord. Ilska ett annat.

Och samtidigt är det inte nog med det. Jag tänker på alla som överlever men vars liv i tid mätt går förlorat i drogberoende, allt lidande som det skapar, både för den som lever med beroende och för alla anhöriga och närstående som finns runt omkring.

Drogerna är ett jävla helvete. Det är ingen fin svenska. Men det finns inga andra ord som lika effektivt beskriver och sammanfattar det. Droger är ett jävla helvete.

Men det går inte att ge upp, det går inte att kapitulera till drogerna. Vi kan inte göra det. Politikerna kan inte göra det.

Inte heller kan vi förledas att tro att det finns några enkla lösningar. Drogområdet och drogproblemen är svåra saker. Det är så komplext både i orsak och i hur det ser ut för de enskila människorna. När det är svåra saker så är det lätt att hemfalla åt populism och förenklingar. Om vi bara gör si eller så, om vi bara ställer svart mot vitt så kommer det bli bra, då kommer det ordna sig. Så enkelt är det inte. Men det är lätt att göra det. Och det är rätt populärt idag.

Självfallet måste vi göra mer mot att det ser ut som det gör inom drogområdet. Vi behöver ha ett bra preventionsarbete, vi behöver ha fungerande skademinskning, framför allt behöver vi ha fungerande vård. Det senare är svårt. Vilken vård är det som fungerar? I över 10 år har området jobbat med riktlinjer och evidensbaserad vård. Tanken är att det ska nå en så stor del av gruppen som möjligt. Allt utifrån en normalfördelningskurva. Men de som ligger vid sidan av då? Ska vi strunta i dem? Och hur mäter vi vad som är bästa vård, är det så enkelt att det är bästa statistiska utfall vid en given mätpunkt några månader efter att vården påbörjades? Det verkar inte så allt för ofta.

Och finns verkligen vården? Jo den finns. Ibland. Men allt för ofta beror det på hur budgeten ser ut. Allt för ofta blir beroendevården en budgetstötdämpare. Och behöver du både psykiatrisk hjälp och hjälp att hantera drogen, då blir det än svårare. Och är du anhörig och behöver hjälp och stöd är det svårt, om inte FMN finns på din ort och tyvärr är det på allt för få orter.

Alla dessa brister måste upphöra. Drogproblemen ökar, antalet individer med beroende ökar och antalet döda ligger på oacceptabelt höga nivåer. Vad säger det om vårt samhälle? Jag tror att Olof Palme i ett tal i början på 80-talet hävdade att hur ett samhälle tar hand om sina mest utsatta med individer med beroendeproblem som exempel säger en hel del om vad för typ av samhälle det är. Oavsett om han sa det eller inte så ligger det en hel del i det.

Vi måste börja tänka i nya banor, ta nya grepp. Och då menar jag inte mer liberalisering. Vi får inte färre som slutar så här, som ett kors på en manifestation [dör] för att fler får enkelt att börja. Det är viktigare än någonsin att slå vakt om vår restriktiva narkotikapolitik, att jobba mot att så få som möjligt ska testa droger. Allra bäst och enklast är det ju om ingen börjar använda narkotika. Det ska vara svårt att börja, men lätt att sluta.

Jag tror att vi måste börja om inom drogområdet. Och vi behöver se människan. Att se människan innebär att en drogberoende individer är mer än drogen. Mer än beroendet. Enbart bättre beroendevård räcker inte. Alla människor vill vara en del av samhället. Inte utanför som ett drogberoende oftast innebär. Inte utanför efter beroendet för att det finns osynliga murar som vi inte ser i vår evidensbaserade, statistiska och medikaliserade värld.

Det är dags att tänka till och börja prata mer om vad vi kan göra som inte är att kapitulera till drogerna. Och vi behöver samarbeta mer, mellan alla berörda parter.

Färre ska använda narkotika, färre ska leva med beroende och färre ska dö. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att göra vad vi kan för att vända dagens siffror.”