Om 18 juristers debattartikel för en avkriminalisering av narkotika

Förra veckan skrev juristerna/advokaterna Sargon De Basso, Jonas Granfelt, Karl Emil Ekdahl, Robin Grönvall, Peter Lindqvist, Richard Larsson, Baharak Vaziri, Andreas Simon, Linus Gardell, Kristoffer Ståhl,  Gina Samaan, Adam Borg, Felicia Selberg, Joacim Wallgren, Erik Eckersund, Johan Larsson, Love Blomquist och Thomas Nilsson en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Avkriminalisera bruk av narkotika i Sverige”. I artikeln uppmanar de våra politiker till att göra en helomvändning och avskaffa våra lagar (!) på narkotikaområdet med början i en avkriminalisering av användningen.

Debattartikeln inleder de med en totalsågning av vår narkotikapolitik och hävdar att ”Den svenska narkotikapolitiken fungerar inte. I stället för att verka preventivt, alltså i förebyggande syfte, har den inte hindrat någon från att bruka narkotika.”. 

Trots att de är jurister och advokater och borde röra sig i ”bevisens värld” lägger de inte fram något underlag för dessa påståenden. Men till skillnad från advokaterna/juristerna känner jag till flera fall där kriminaliseringen av användningen antingen hindrat personen från att börja enligt den egna utsagan (en av dem var f ö jurist!), varit en del i motivationen att sluta med ”bruket” eller möjliggjort en avbruten drogkarriär för en tonåring tack vare tidigt polisingripande med stöd i lagen om kriminalisering av användningen.

De hävdar vidare, förmodligen i någon form av ambition att belägga ovanstående påståenden, att ”Det finns ingen forskning som stödjer påståendet om att kriminalisering har avskräckande effekt på människors drogvanor”. Det är ju rätt populärt i drogdebatten att slänga sig med olika forskningsartiklar eller påståenden om vad forskningen säger. Det är lite märkligt med tanke på att de flesta inte har särskilt god överblick på forskningen. Måhända är det så att dessa jurister förutom att vara experter på juridik även är experter på drogområdet och har full koll på all forskning.

Jag kan inte säga att jag har koll på forskningen eller ens tillgång till de verktyg som behövs för det, och den forskning som kommer upp med en enkel sökning handlar mest om effekterna av kriminalisering av substansen. Till exempel har jag tidigare skrivit om den forskningsartikel som studerade effekterna av liberaliseringen av cannabis i Schweiz och sedan återgången till en mer restriktiv politik och hur det ledde till lägre användning, ett annat ex är artikeln ”Konsekvenser av kriminalisering: den holländska Khat-marknaden före och efter förbudet” som handlar om resultaten av införandet av den restriktiva politiken för denna drog i Nederländerna. Den artikeln visar dels på att antalet användare sjönk väsentligt, men även att det ledde till högre priser och att de kvarvarande användarna blev ekonomiskt fattigare.

Det går säkert att hitta fler artiklar som studerat förändringar i narkotikapolitiken i ett land, men det är säkerligen så som juristexperterna hävdar eftersom de säkert dammsugit forskningsdatabaser före de skrev debattartikeln med det påståendet, att det inte finns någon forskning som stödjer att kriminalisering har avskräckande effekt, och att de sökt på andra begrepp än ”avskräckande” etc. Sedan måste man ställa sig frågan om det ens är möjligt att forska på frågan, om man ska studera kriminalisering av användning och t ex jämföra stater som har respektive inte har kriminalisering av användning så måste allt annat vara lika eller kontrollerat för. Det är omöjligt att få till tror jag.

Det som är vanligast i debatten från liberaliseringssidans håll är att referera till eller nämna Portugal. Så gör även dessa debattörer. Ofta nämns just avkriminalisering som nyckeln till varför Portugal redovisar en hel del positiva siffror. Samtidigt har Portugal alltid haft en satsning på vård som framgår i en artikel i tidskriften ”Law & Social Inquiry” som avhandlar Portugals utveckling och hur den beskrivs i debatten (PDF). I artikelns inledning kommenteras Portugals förändrade politik 2001 med ”reforms were more modest than suggested by the media attention they received.” samt

Nonetheless, given the modesty of the law’s changes, both on the books and in action, any observable shifts in drug markets and drug use are
unlikely direct effects of the decriminalization statute”.

Enligt artikeln har Portugal alltid haft lågt antal narkotikaanvändare jämfört med USA och övriga EU, men under 90-talet fick man en ökning av framför allt heroin. Ett problem är att Portugal före 2001 inte ens försökt föra statistik över antalet användare, till del vägs det upp av statistik på  vårdinsatserna. Artikeln kommenterar det  med ”The number of recorded incidences of treatment for drug use increased fivefold during the 1990s, from 56,438 in 1990 to 288,038 in 1999. The 1999 episodes involved 27,750 individual drug users, the majority of whom were heroin users.”. Vad Portugal sedan gjorde 2001 var en än större satsning på vården. Och för att citera Portugals arkitekt bakom 2001-förändringen så ”If you decriminalize and do nothing else, things will get worse”, vilket säger en del om hans uppfattning om narkotikapolitiken respektive socialpolitiken. Nyckeln till goda resultat ligger i en god vård (och en god förebyggande verksamhet), inte i att liberalisera narkotikapolitiken eftersom det mycket riktigt kan leda till en försämring av situationen. Men det är skillnad på narkotikapolitik och socialpolitik (”vårdpolitik”).

Debattörerna blandar möjligtvis samman dessa båda områden. De skriver att ”Vi menar att ansvaret för drogproblematik måste flyttas från rättsväsendet till sjukvården.”. Det kan vara så att det gått juristerna förbi att ansvaret för narkotikaområdet i Sverige ligger dels hos rättsväsendet (det är helt nödvändigt eftersom det finns FN-konventioner vi anslutit oss till och måste följa i olika lagar) med huvudansvar hos regeringens justitiedepartement och riksdagens justitieutskott, och dels hos sjukvård och socialtjänst (delat huvudmannaskap) där det politiska huvudansvaret för sjukvård och socialtjänst ligger hos regeringens socialdepartement och riksdagens socialutskott. Samtidigt är det inte riktigt så enkelt på grund av det kommunala och landstingskommunala (heter säkert regionala numera) självstyret inom dessa områden. Vill inte lokala politiker satsa på beroendevården, och finns det inte finns öronmärkta pengar som det fanns något år efter millennieskiftet, så blir det inte alltid särskilt mycket vårdprioriteringar på beroendeområdet. Det har allt för ofta, som t o m den s k missbruksutredningen tog upp, använts som en ”budgetstötdämpare”.

(Sidospår: Jag saknar verkligen en debatt som berör vården, både vad det gäller omfattningen budgetmässigt och inriktningen. Men det är mer inne nu att debattera hur användning av narkotika ska bli mer lättillgängligt och därefter hur skadorna ska lindras med olika insatser som mer eller mindre ”skrapar på ytan”.)

Debattörerna skriver vidare att ”I vårt samhälle utsätts narkotikabrukare för en enorm stigmatisering”.  Att stigma är ett problem kan jag hålla med om och har skrivit en hel del om. Jag tror dock inte att en avkriminalisering är rätt väg att gå.

Det är vidare lite oklart vad juristerna menar att denna stigmatisering kommer ifrån, men jag antar att det är ett försök till att belägga att vår narkotikapolitik inte fungerar, och att det måste förstås som att de menar att det är kriminaliseringen av bruket som orsakar denna enorma stigmatisering. Det är enbart delvis sant och jag tror att det faktum att narkotikaanvändning är olagligt enbart står för en liten del av stigmatiseringen. Jag vill hävda att en större del kommer från hur personer som använder droger förändras och beter sig, och där det är drogen som orsakar det direkt eller indirekt mer än att det skulle handla om att det är en viss personlighet som dras till droganvändning.

Det tydliga alternativet till stigmatisering är full normalisering av narkotikaanvändning, inkl t ex de brott som oavsett narkotikans legala status kan följa på narkotikaanvändning. Givet de enorma skador som narkotika för med sig för såväl användare som närstående samt allmänhet och samhälle är det märkligt om dessa jurister verkligen tänkt igenom vad en normalisering och ”avstigmatisering” skulle medföra även om de inte helt uttalat föreslår en full avstigmatisering. Vidare tror jag att det finns väldigt litet stöd bland allmänheten för att ta bort lagföring och straff för brott som inbrott, rån, misshandel etc, dvs de brott som alltid kommer att följa i narkotikans spår.

I övrigt finns det även en positiv effekt av stigmatisering som innebär en ökad motivation till att sluta med destruktiv narkotikaanvändning. Men det är klart, för att man ska hålla med om det måste man ju anse att det inte är önskvärt att så många som möjligt använder narkotika.

 

Fotnot:
Flera av debattörerna är anställda vid advokatfirman De Basso, en advokatfirma som åtminstone det senaste året försökt profilera sig inom narkotikaområdet med bl a event i Almedalen. Firmans grundare Sargon De Basso är dessutom ledande inom en nystartad organisation som syftar till att liberalisera Sveriges narkotikalagar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s