En drogliberals bekännelse

För snart ett år sedan funderade jag på ett inlägg med ovanstående rubrik. Jag har även funderat på att skriva en krönika på samma tema i någon tidskrift. Men sedan har jag fått invändande tankar av slaget ”vem bryr sig?”, ”etiketten stämmer ju inte”, ”det är dags att gå vidare och fokusera på att hylla ljuset som jag skrev om när jag valdes in i FMN:s förbundsstyrelse” osv.

Och med dessa invändande tankar har det inte blivit någon text. Samtidigt inser jag att den behövs. Den senaste tiden har kommentarerna om mig kommit från alla håll- från båda sidor inom narkotikadebatten, och den gemensamma nämnaren är etiketten i rubriken. Så då är det dags att kommentera/skriva. Men det blir alltså ingen krönika utan en längre och mer resonerande/förklarande bloggtext med utgångspunkt i de senaste veckornas händelser.

Det första exemplet på hur det sett ut den senaste tiden kommer från person aktiv på den restriktiva sidan, en person som är/har varit polis. Detta dök upp till FMN:s Facebook-sida för någon vecka sedan (jag har skött den sidan sedan mitten av augusti så meddelandet pingade hos mig, lite småkul, så jag svarade att det inte stämde):

rest1mod

När jag beklagade mig över denna kommentar (vars ton jag tolkar negativt) dök det upp en till kommentar, från en annan person som är/har varit aktiv i debatten på den restriktiva sidan. Den ifrågasatte mitt svar på ovanstående där jag hävdade att jag aldrig varit för en legalisering:

rest2.jpg

Som sidokommentar angående kommentaren om att jag sökte stöd i Facebook-gruppen CNV, så sökte jag aldrig ”stöd” där, däremot var jag ibland aktiv där och då och då lades mina blogginlägg ut där, några få gånger av mig och ibland av andra. Det är t o m så att jag dels blev utkastad från CNV i början av 2016 och dels dessförinnan i en interngrupp för ”utvalda” hade flera kontroverser/konflikter med bland annat Bard, kanske för att min blogg på den tiden även innehöll flera kritiska inlägg till påståenden från såväl Bard som den i CNV aktive professor (em) Goldberg mm. Menmen.

Ovanstående två kommentarer tillsammans med en av ovannämnda ”invändande tankar” påminner lite om hur jag upplevde det när jag var som mest aktiv i debatten med debattartiklar och bloggtexter. Jag brukade då och då bli kallad drogliberal. Som exempel blev jag det av IOGT:s medlemstidning, jag blev det hösten 2015 under en sluten lunch som jag var inbjuden till av professor Fred Nyberg i samband med en av U-folds föreläsningar (fast inte av Fred utan av fd polisen Walter Kegö som kom gåendes till vårt bord och stannade upp någon meter från vårt bord för att utbrista – ”du är ju drogliberal”, pekandes på mig som om jag inte borde/skulle tillhöra sällskapet), jag blev det när jag sökte jobb som socialpedagog och under anställningsintervjun som en sidokommentar nämnde att det finns de som kan ha en cannabisanvändning som är ”oproblematisk” (”oproblematisk” ur medicinsk synvinkel, syftandes till att inte använda begrepp som klassas som stigmatiserande av en del) .

Själv tyckte jag inte att jag var drogliberal. När jag brukade tala med vänner om situationen kommenterade jag det med ”det blir väldigt ensamt och utsatt när man står mitt emellan två fraktioner”. För jag upplevde mig aldrig stå på någon sida, jag förde resonemang – problematiserade som det så fint kan kallas – om vad som var bäst för det som varit bloggen inriktning sedan 2006 – att bidra till att minska skadorna som narkotika orsakar på individer och samhälle. Men jag tyckte aldrig att jag tog ställning för vare sig en restriktiv politik eller en ”drogliberal” politik med t ex legaliseringsförespråkande.

Men uppenbarligen är det många (?) ”på den restriktiva sidan” som tycker att jag var drogliberal. Begreppet kommer dessutom igen i en samtalstråd från ”den andra sidan” på twitter om mig. Här är några exempel på hur det sett ut, det är etikettering och resonemang (smutskastning och misstänkliggöranden kanske är bättre ord än resonemang):

febdebatt1

febdebatt2

febsnack2

 

Här kan man ju stanna upp och notera några saker: den som är mest aktiv i tråden är Piratpartiets drogpolitiske talesperson Andreas Hedström, tillika anställd på Brukarföreningen, en som alltid gillar negativa kommentarer om mig är (kvinnoansiktet längst ned till höger i bilden ovan) Christine (Tina) Sander, styrelseledamot i en anhörigförening som vill konkurrera med FMN och aktiv i Brukarföreningen Halland. Och så: självfallet började även denna omgång av skrivande om mig med en tweet av Johan Svensson, styrelseledamot i narkotikaliberaliseringsföreningen FTR (hans smutskastningskampanjer mot olika aktörer som förespråkar en restriktiv narkotikapolitik har jag skrivit om under några år). Denna gång började det hela med att Johan hoppar på Narkotikapolisföreningen för att de länkat till mig, och sedan är cirkusen igång i den gyttjepöl han och hans följare så gärna rullar runt i.

Och så kan man väl notera att givet hur länge Brukarföreningen agerat mot mig var det länge sedan jag ”brände mig” i deras ”värld”, här skriver t ex SBFs fd förbundsordförande och StBF ordförande om mig år 2013 (så om Hedströms förklaring ovan till vad som fick mig att ”ändra åsikt” så borde det ha skett åtminstone under 2013):

sbf

 

Och faktum är att det stämmer som Berne skriver att jag skrivit en del, om än inte spaltmeter, om brukarföreningen/deras opinionsbildning (så med andra ord borde åsiktsändringen de drogliberala på twitter resonerar kring/är arga på ha skett tidigare än så t o m). Jag har skrivit en del i bloggen dels utifrån att jag givet min bakgrund i tolvstegsrörelsen tidigt i bloggens historia skrev några inlägg t ex om olika problem med ”normalisering” av narkotikaanvändning (med kritik mot brukarföreningen). Jag skrev även texter med resonemang kring att andra behandlingsmetoder som t ex 12-steg fungerar vid opioidberoende, och jag skrev ”någon gång” utifrån att jag runt 2007-2009 (minns ej exakt tiden) via min blogg hade kontakt med en person som arbetade inom brukarföreningen och som berättade en del saker som gjorde att jag hade en kritisk hållning till brukarföreningen där jag i någon text kommenterade en del kring vad jag fått veta. Det fanns flera ”motreaktioner” från brukarföreningens sida, vilket bland annat speglade sig i att när jag började arbeta på RFHL 2015 var en av de första kommentarerna från en person som var aktiv i både brukarföreningen och RFHL att ”jag var ju inte så otäck/hemsk som de sade på brukarföreningen”.

Konflikten med brukarföreningen är på intet sätt okänd för de som mot förmodan följt min blogg från början (den startade 1999), inte heller hur bloggen ”svängde” en del runt 2010-talets början (svängning 1 att jämföra med ”svängning 2” ca 2016/17 (?)). Men Hedström & co på twitter har ingen aning, de personer som agerar där har inte varit aktiva i drogdebatten särskilt länge. Och ”sanningen” eller saken är väl den att ingen, vare sig de ”restriktiva kommentatorerna” eller de drogliberala verkar ha en aning om hur mina åsikter sett ut eller hur jag arbetat kognitivt med processen att ha en åsikt. Jag skulle väl gissa att kognition inte är den starka sidan hos de personer som gillar att skriva negativa saker om mig.

Svängning 1 berodde på, och omfattade, två saker. Dels en åsiktsförskjutning och dels ”taktik”. Åsiktsförskjutningen handlade främst om min syn på LARO, metadon/buprenorfinutdelning som behandlingsmetod vid opioidberoende, men även an aning kring ”harm reduction” som företeelse i sig. Vad det gäller LARO hade mina inlägg om den bland annat haft rubriker som ”Genvägsbehandlingen”, vilket säger en del om min position före svängning 1. Mina inlägg upptäcktes av en person som så länge jag kan minnas har varit inflytelserik i drogdebatten, forskaren (numera även professor) Björn Johnson. Han började kommentera och debattera med mig ca 2008, och så började han så smått sprida de av mina inlägg han tyckte var intressanta (och kanske t o m bra någon gång). Jag läste det Björn kommenterade med stort intresse, inkl forskning om opioidberoende och LARO, senare gick jag även den kurs om LARO som Björn ledde på Malmö Högskola. Den nya kunskapen gjorde att jag ändrade åsikt om LARO, men jag ska även erkänna att ego-bekräftelsen att bli spridd av och gillad av en så inflytelserik person hade även andra effekter. Den främsta effekten var att jag tonade ned och helt struntade i att ta upp min kritik offentligt, även om jag till del hade en ”privat dialog” med Björn om en del. Min kritik mot LARO rörde, och rör fortfarande, saker som t ex läckage, avsaknad av psykosocial behandling för att behandla t ex det som ligger bakom eller händer med personer under ett missbruk samt bristen på möjligheter/strävan efter att upphöra med medicineringen (för att nå drogfrihet).

Vad det gäller taktik, vissa av de inlägg jag skrev på bloggen tidigare skrevs med en medveten vinkel. Jag kunde ”cherrypicka” forskning som jag visste skulle uppskattas av olika aktörer, t ex ”okritiska” LARO-förespråkare eller cannabisaktivister. Inte minst det senare får jag ”ta konsekvenser” av idag då det på Facebook ibland ser ut så här (enbart ett litet urval):

akcsynp

Jag skrev även blogginlägg där jag ”cherrypickade” inslag i olika drogförebyggande insatser som olika aktörers föreläsningar etc och kritiserade dessa/delar. En del av det handlade om att jag visste att det skulle leda till ”gillningar” och spridning/delningar av bloggen, och därmed förstärka min position som aktör i drogdebatten. Med andra ord, bloggen blev mer ”taktisk” (utifrån mitt perspektiv). Ibland fanns det dock en tanke bakom att en del av dessa informationsaktiviteter avvek en del från det jag läst om hur man bäst förebygger – och i sann autistisk anda måste jag påtala när jag ser något som jag upplever som felaktigt/osakligt.

I linje med mitt ”taktik”-tänkande visste jag även att genom att systematiskt leta efter brister, små eller stora fel o dyl, i vissa aktörers utspel och texter, och skriva om det, så skulle även det skulle leda till ”gillningar” och spridning/delningar av bloggen. Med tanke på att de drogliberala krafterna dominerar sociala medier idag var det särskilt gynnsamt att leta efter saker och ting att skriva om den restriktiva sidans mest framträdande aktörer som RNS, ECAD, IOGT, Svenska Narkotikapolisföreningen, KRIS, Drugnews etc, och ibland tyvärr även enskilda personer i dessa organisationer.

Självfallet är det jag beskriver ovan som ”taktik” inte något jag är stolt över eller nöjd med, och jag tror att jag ”gjort upp med”/bett om ursäkt för det i tillräcklig grad till berörda (ibland kan jag dock undra hur länge och hur mycket jag måste ha tjära och fjädrar). Men för de som inte känner till det, inte sett det, så kan jag förstå att det kan bli en del i att betrakta mig som ”drogliberal”.

Vad det gäller detta med om jag var drogliberal eller inte så tyckte jag som jag skriver ovan att jag inte var det. Jag har definitivt aldrig drivit legaliseringsfrågan som det påstås i faksimilen ovan (det är t o m så att när jag läst ”kommentarer” om mig på cannabislegaliseringssidan AKC har jag t o m sett cannabisaktivister som påtalat att jag aldrig varit för legalisering utan mer resonerande). Jag tyckte jag var tydlig med att mitt enda egentliga fokus var att minska skadeverkningar och att verka för att få fler och bättre möjligheter för personer att bryta sitt missbruk. Jag lade ut olika texter/inlägg med allt från hur man bäst, enligt forskningen, arbetar för att minska cannabisanvändning bland ungdomar till varför sprutbyte är bra. Jag resonerade öppet fram och tillbaka här i bloggen med olika inlägg kring frågan om kriminaliseringen av det egna bruket, ibland t o m med sammanställning av de fördelar och nackdelar jag såg. Jag velade fram och tillbaka kring denna avkriminalisering, ibland för, och ibland emot, men på den tiden oftast med att landa i ståndpunkten ”vi behöver utreda vilka fördelar och vilka nackdelar som finns”.

För att underlätta för omgivningen skapade jag tidigt i bloggens historia en särskild sida med förtydligande av mina åsikter. Där stod/står att jag inte tror på legalisering. Dock har jag, åtminstone i minst någon text vad jag minns, även reserverat mig för att forskningen kring cannabisexperimenten i  Syd- och Nordamerika skulle kunna komma att påverka mina åsikter just kring den drogen (och skulle så ske lär det synas på den sidan eller i bloggen eller i andra sociala medier, jag tror nog att min position är rätt tydlig nu, att det inte verkar som att det finns anledning att ändra åsikt (men vem vet hur andra tolkar den…)).

Det är uppenbarligen inte så enkelt och glasklart som jag trodde att jag var, jag har varit otydlig. Samtidigt, jag har haft min process, eller snarare mina processer, främst kring frågan om avkriminalisering och olika skademinskande åtgärder utöver sprutbyte. Vad det gäller just avkriminalisering har jag ”på senare tid” (senare tid betyder inte 2019…) ändrat åsikt till att vara för dagens lagstiftning men vilja ändra på hur påföljderna ser ut och hur belastningsregistret får användas. Åsiktsförskjutningen från ”utreda” till föregående mening beror dels på att jag både tänkt mer på de fall jag känner till där kriminaliseringen av bruket haft betydelse för att personer inte börjat eller kunnat sluta med droger och dels på hur jag sett ”med egna ögon” hur polisens arbete utifrån ringa-lagen inneburit ett stopp för en tonårings påbörjade drogkarriär.

Vad det gäller mitt ”processande” av mina ståndpunkter/åsikter så inleddes det man kan kalla ”svängning 2” under 2016. Jag tillhör alltså den skara som tror att en människa kan ändra åsikter utifrån ny kunskap, nya erfarenheter, genom värderings-”titrering” (= då och då stämma av om de åsikter jag har med de värderingar jag har, och eventuellt ändra sig stort eller smått) och genom att processa detta med hjälp av tankeförmåga/kognition.

En del av detta processande går att utläsa från olika debattartiklar och annat under åren, och i linje med min öppenhet ligger de utlagda via menyn ovan. Vad som inte ligger öppet just nu är en hel del av mina tidigare blogginlägg, dels för att det finns en del som jag inte längre står för både i sak och tillvägagångssätt (”taktiken”), och dels för att det tog för mycket tid att gå igenom och rensa bort det jag inte står för. Vad det gäller debattartiklar finns dock i listan exempel med på artiklar som jag inte längre är särskilt nöjd med, men som ändå ligger kvar, t ex debattartiklarna om ECAD. Jag är fullt beredd på att kommentera dem, förklara omständigheterna som finns kring just de artiklarna och berätta var jag står, om någon skulle känna behov av det och motivera mig till det.

Det är lite fel av mig att skriva att ”svängning 2” startade 2016, det finns delar av det som härrör från 2015. Och när jag tänker på det kan jag än mer förstå att det funnits de individer som sett mig som drogliberal. Jag vet att jag t ex under under 2015 och något år efter det hade en mer ”tillåtande” syn på narkotika, bland annat påverkades jag av det sammanhang jag befann mig i då. När jag sommaren 2015 började på RFHL hade man hittat narkotika på kontoret och en anställd var sjukskriven på grund av narkotikaanvändning. Det talades även om hur det användes narkotika på kontoret hos en ”närbesläktad” organisation. Det fanns de som var oroliga att jag skulle skriva om det öppet i bloggen, flera gånger påtalades det från olika håll att ”detta talar vi inte om”. Och det gjorde jag inte heller, jag drogs allt mer in i en ”normaliserad” syn på narkotika och -användning, trots allt elände jag sett och upplevt och som jag skrivit en hel del om på bloggen före det. En del i min process (svängning 2) har varit att jobba mig bort från den normaliserade synen.

En annan del i vad som ligger bakom min svängning 2 är det som var en del av svängning 1-”taktiken”. När jag julen 2015 råkade ut för ett rån i min bostad var en tanke kring att inte anmäla det till polisen – de kommer inte bry sig eftersom jag skrivit det jag skrivit om polisens drogförebyggande arbete. Det blev en tankeställare, ”har jag agerat så att jag tvekar att ringa polisen när jag utsatts för brott – hur har jag agerat då egentligen”?

Processen fortsatte sedan med att jag har funderat på vad jag egentligen står för, och vad jag egentligen tror, tycker och tänker kring det som varit bloggens huvudfokus sedan 2006 – att bidra till att minska narkotikans skadeverkningar.  Jag kommer förhoppningsvis aldrig sluta att vrida och vända på mina åsikter och ställningstaganden. Jag har den synen att en intellektuell process är något tilltalande. Sedan kommer jag aldrig lämna grundsynen – som jag har haft hela tiden (om än mer eller mindre uttalat) – att narkotika är destruktivt och medför skador på individer och samhälle. Jag har under många år sett det på nära håll, både vad det gäller mig själv och andra (jag vet inte hur många blogginlägg jag skrivit om vänner och bekanta som gått bort på grund av att de använde narkotika eller fanns i sammanhang där narkotika användes). Vad exakt jag står för och tänker just nu kommer säkert framgå i mina blogginlägg, eller i andra medier och sammanhang, eller om jag uppdaterar sidan ”Mina åsikter”.

Beträffande min förmåga att titrera mina åsikter så är jag ju på intet sätt unik med den. En av de mer kända personerna som bytt position, fast då från en restriktiv till en mer liberal position, och dessutom varit öppen med det, är ju den i debatten kända Christina Gynnå Oguz.

Det som är lite intressant att notera, och det som skiljer hennes fall från mitt, är att jag har inte sett någon från den restriktiva sidan ägna sig åt att kommentera det och ifrågasätta det, ge sig på personen med smutskastning med mera, på det sätt som den liberala sidan gör med mig. Det är många aktörer tar sig friheten att kommentera mig öppet och påstå än det ena än det andra. De ”vet” hur det ligger till med mig, ofta med udden riktad mot att smutskasta mig. Det är lite intressant med denna skillnad. Kanske beror det på att den drogliberala sidans aktörer har färre ”spärrar”, de är så att säga ”kemiskt utsuddade” och då blir det kanske som det blir ibland med allt från smutskastning till mordbrandsattentat…

Till sist, jag har ovan skrivit några gånger att jag inte tyckte att jag var drogliberal. Men bara det att lämna öppet för att experimenten i USA, trots den kunskap och erfarenhet av cannabis som jag har, skulle kunna leda till (vilket alltså inte är detsamma som att inneha) en åsikt att även vi borde legalisera, är ju rätt drogliberalt även om jag vid dessa tillfällen påtalade att den synen inte gällde alla droger… Och att, som jag var, vara öppen för, och ibland t o m ta ställning för, avkriminalisering av den egna användningen är ju att vilja liberalisera våra droglagar – aka drogliberalt. Så visst var jag drogliberal även om det tar emot att erkänna det och att jag aldrig såg det så tidigare. Det borde dock, för alla parter och alla sidor, vara mer intressant vad jag står för idag. Åtminstone för de personer som är seriösa och vill bidra med något som för samtalet om narkotikans svåra frågor framåt. Jag må ha stort ego, men jag tror inte att området och de som drabbas av skadeverkningarna gynnas av att jag tröttnar på området på grund av smutskastning och vältrande i mina tidigare synder och förseelser…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s