Om narkotikalagarnas mål och värderingsgrund

De allra flesta känner till att det är svårt att veta hur man ska komma framåt och vad som behöver göras om man inte vet vart man ska. Genom att formulera ett mål blir det lättare att ta fram strategier och handlingsplaner, åtminstone borde det bli det. Det finns så klart en debatt om målstyrning inom organisationsteorin, och som alltid är det bra med debatt (om den inte ser ut som den allt för ofta gör på sociala medier inom narkotikaområdet…).

Wikipedia skriver om målstyrning bl a så här:

Målstyrning innebär att styra en verksamhet med uppsatta mål hellre än genom att styra processer inom organisationen. Målstyrning kopplas ofta samman med decentralisering. Förenklat tilldelas självständiga enheter krav som de ska uppfylla och har sedan autonomi när det gäller att bestämma hur detta skall göras. Alternativ till målstyrning är Orderstyrning och Värderingsstyrning.

Jag tycker att sidan om det som ovan sägs vara ett alternativ till målstyrning är bättre, Värderingsstyrning. Bättre på så sätt att den framställer t ex målstyrning och värderingsstyrning som kompletterande, det är mer min syn/tro. Och givet att det finns teorier kring hur man bäst arbetar med mål, t ex SMART, där ”R” står för realistiskt/nåbart, så tror jag att ibland så måste man ersätta målstyrning med visionstyrning.

Inom narkotikaområdet har Sverige en vision om ett narkotikafritt samhälle. Det finns de som tycker att den övergripande visionen borde vara en annan. Det hävdas ibland att Sveriges narkotikapolitik/sätt att hantera det komplicerade narkotikaområdet handlar om moral. T ex i en text i SvD om Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia slås det fast att hans bok handlar om ”ett land där moralen vunnit över evidensen”, och den synen har blivit till en sanning i debatten. I den lilla och tafatta debatt som sker inom narkotikaområdet vevas det runt varianter på detta tema. Moraliserande och stigma är två begrepp som det ofta slängs med, och allt för ofta slängs dessa ord runt på ett oförsiktigt, för att inte säga felaktigt, sätt.

Handlar vår historia inom narkotikaområdet och narkotikapolitiken om moral? Jag tror att man kan skriva en annan bok om vår historia och vad det handlar om, t ex om hur föräldrar till personer som använde narkotika började organisera sig 1968 mot narkotika och hur denna kraft genom åren har haft en vederhäftig inverkan på politiken. Det som drev dessa föräldrar var både de effekter de såg av narkotikaanvändningen och hur omgivningen såg på dessa familjer. Eller en bok om hur andra socialt engagerade, som var fler förr än idag, såg effekterna av narkotika på såväl individer och samhälle och ville motverka det.

I Magnus Lintons bok skrivs att riksdagen 1984 uttalat att narkotika är ett främmande inslag i vår kultur. Det kan låta som att det är något smutsigt/onaturligt med narkotika, att vi i Sverige är finare och renare än så och att det är därför som narkotika och dess användning är förbjudet. Så kan man så klart vinkla det (vilket jag uppfattade att Magnus Linton också gjorde nyligen i en debatt i SvT om vår narkotikapolitik), eller så kan man titta på hur detta uttryck användes i debatten.

Den första gången det nämns i riksdagens protokoll är 1981 då en riksdagsledamot från Moderaterna (Blenda Littmarck) tar upp att filmen ”Cheech & Chongs sköna drömmar” enligt en recensent i SvD ”förmedlar budskapet att allt blir ball och skönt efter en pipa hasch eller en sniff kokain och att idealet är att förvandla sin trädgård till en enda stor odling. Att bruk leder till missbruk och att världen då inte är lika ball undviker de att nämna.. (…)

Detta inträffar när riksdagen enhälligt uttalat att narkotika inte får bli en del av vår kultur och när socialdepartementet intensifierar sin aktion mot droger.

Statens biografbyrås tillstånd att visa filmen är enligt min mening ett slag i ansiktet på alla dem – regering, riksdag, kommuner och enskilda organisationer – som arbetar för att komma till rätta med narkotikabruket.

1984 förekommer det vid ett par tillfällen under debatt i riksdagen. Här är ett exempel från november:

”I likhet med mycken annan lagstiftning, där samhället bör sätta normer för uppträdandet, ger en kriminalisering här ett mycket starkt stöd till de människor och ideella organisationer i vårt land som i närkamp med knarket bland ungdomar försöker komma till rätta med dessa flumattityder.

I detta fall är normen – och den är mycket utbredd i vårt samhälle – att all icke-medicinskt betingad användning av narkotika är förkastlig och främ­mande för vår kultur. Jag tror det är någonting som är i total samklang med det allmänna rättsmedvetandet. […]

Att samhällets absoluta avståndstagande från missbruket fastslås i lag är särskilt viktigt när det gäller ungdomar som inte är missbrukare men som i kamratkretsen uppmanas att pröva. I sådana situationer vore det ett starkt stöd för dem som vill säga nej om just denna användning vore straffbar.”

Min tolkning av ovanstående är att uttrycket används för att uttrycka att samhället, folkopinion och dess offentliga organ, inte önskade en normalisering av narkotikaanvändning och därav uttrycket främmande för vår kultur (samhälle). Det står för ett uttryck av värderingar. Narkotikaanvändning skapar problem. Narkotika skadar individer och samhälle på flera olika sätt. Vår värdering är att samhället ska göra vad det kan för att skydda medborgarna och minska dessa problem och skador. Därför är narkotika och dess användning olagligt, det senare inte minst för att på olika sätt verka för att ungdomar inte ska dras in i narkotikaproblem och få sina liv förstörda. Och av ovanstående anledningar har vi ett mål, eller snarare vision, om ett narkotikafritt samhälle. Så, det som står emot varandra är på ena sidan en normalisering av att använda narkotika och på andra sidan att försöka göra allt ett samhälle kan för att motverka skador och lidande på grund av narkotika.

I debatten om vår narkotikapolitik brukar det hävdas, från drogliberalt håll, att vi har den politik vi har för att vi vill straffa de som använder narkotika alternativt att vi vill straffa bort problemen, och att vi måste ändra politik till vård i stället för straff. Det är ett oärligt sätt att debattera och argumentera anser jag. Grunden för vår lagstiftning inom området har sedan länge varit vårda, hjälpa och bota. Redan 1968, i propositionen om Narkotikastrafflagen, slogs det fast att ”Syftet med samhällets åtgärder skall i första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är detta med avseende på det unga klientelet.”.

Och i inledningen till den proposition som ändrade ”lagen om ringa” 1992 understryks samma motivbild:

”I propositionen föreslås att den straffrättsliga regleringen av eget bruk av narkotika och andra ringa narkotikabrott skall skärpas. Vidare föreslås att det införs större möjligheter att använda drogkontroller i kriminalvården. Förslagen syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff.

Fängelse förs in i straffskalan för eget bruk av narkotika. Detta innebär att det blir möjligt att ta exempelvis urinprov för att kontrollera misstänkt narkotikabruk och att den som brukat narkotika kan dömas till en påföljd som innefattar behandling av missbruket.”

Och vad det gäller fängelse så används inte det i domar som handlar om eget bruk av narkotika. Det påstås ibland i debatten, men även det är ett exempel på den oärliga och osakliga debattstil som de som vill liberalisera och normalisera narkotikan använder sig av. Fängelse i straffskalan är enbart en teknikalitet som krävs för att på olika sätt uppfylla syftet, inte minst det fetstilade ovan.

Att motverka så att särskilt ungdomar får stöd att inte prova på narkotika är viktigt, och när en narkotikakarriär påbörjats är det så klart viktigt att ingripa så tidigt som möjligt. Det är skademinimerande. Om Sverige skulle följa den liberaliseringstrend som finns på så många ställen, vilket stöd skulle ungdomarna få då? Vilka skulle ingripa mot ett påbörjat missbruk (när egna motivationen att sluta är liten när man väl börjat och är i ”förälskefasen”)? Vilka skulle vara de som verkar dag som natt i de miljöer där ungdomar introduceras till droger? Och vilka skulle följa upp en langares lista över kunder, bland annat för att hitta de som sitter hemma och inte rör sig ute i missbrukskretsar? Och vem ska förhindra att en 14-åring som ”enbart” funnits i cannabiskretsar fortsätter till tyngre droger? Socialsekreterare? Fältassistenter? De både grupperna gör sin del (i det fall de finns idag beträffande de senare), men vad kan de göra mer än att föra ”motiverande samtal” om inte lagen om ringa ser ut som den gör?

När det gäller narkotikaanvändning spelar normer och attityder in. Ett exempel på det är utvecklingen i Kanada. Vad det gäller 14- till 18-åringar såg forskare ett trendbrott runt 2014. Efter det har cannabiskonsumtionen i dessa åldrar ökat. Som förklaring nämner forskarna ändrade normer, legaliseringsdebatten och ökad tillgänglighet. Kanada har sett en kontinuerlig ökning av cannabisanvändning, och enligt den senaste officiella kvartalsstatistiken planerar dessutom än fler (i ålder 15 och uppåt) att börja använda cannabis/öka sin cannabisanvändning (15 % angav nuvarande användning och 19 % trolig användning under första kvartalet i år. I Sverige ligger användningen på ca 1 %… Och det finns en starkt kausal koppling mellan hur många som använder och hur stort problemet och hur stora skadorna blir hos de individer som använder, de närstående och samhället i övrigt.

colproblutvMotsvarande utveckling finns i statistiken för det omtalade Colorado. Jag har skrivit om utvecklingen där tidigare, t ex utifrån en av de första rapporterna om vad som hänt sedan legaliseringen och utvecklingen är dyster vad det gäller problematiken bland annat för det mått som mäter användning senaste 30 dagar (ett mått som är vanligt att använda för att följa missbruksutvecklingen) men även för hur många dagar den senaste månaden som de som söker behandling har använt cannabis (bilden th), läs mer här!

Cannabis i sig är ingen ”lätt drog”, skadeverkningarna kan bli allvarliga, inte minst för de som börjar i tidig ålder/under tonåren. Dessutom finns det en koppling till en missbrukskarriär där cannabis leder till andra droger (och innan alla drogliberaler skriker sig hesa, jag är väl medveten om att forskningen kring cannabis som gateway-drog rent biologiskt inte är entydig, jag syftar främst på den psykosociala/”lärteoretiska” gatewayen där effekten av cannabis är starkare än alkohol (vanligtvis) och vatten och annat som drogliberaler brukar anföra som motargument). Det finns goda anledningar till att motverka att ungdomar dras in i droganvändning, och för det behöver samhället verktyg.

Våra narkotikalagar handlar inte om att straffa. De handlar om att försöka förhindra att människors liv förstörs, och den som påstår något annat bär inte sanningens prägel. Vi behöver en bra och seriös debatt om narkotikan och hur vi ska minska de problem och skadeverkningar som följer i dess spår. I den debatten borde inte falska påståenden ha en plats även om det finns en del som tror att man kan vinna retoriska poänger med det.

Annonser

En reaktion till “Om narkotikalagarnas mål och värderingsgrund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s