Lite om drogdebatten (igen) och lite om en fördel med att inte avkriminalisera droger

Jag har lite svårt att släppa drogområdet, och att inte fundera på saker inom det… Trots att jag förmodligen borde. Men då och då reagerar jag på lite olika saker som dyker upp i drogområdets debatt. Över huvud taget tycker jag det nästan är mer intressant att fundera över debatten än sakfrågorna… Och det är en debatt som jag av olika skäl tycker är rätt trist. Jag har tidigare skrivit en del om det, och jag har den senaste tiden kommit att fundera en hel del igen som jag inte kan låta bli att delge här… 🙂

En övergripande sak som jag reagerar på är att jag ofta tycker att det saknas såväl helikopterperspektiv, en förmåga till helhetssyn i debatten i stort och även från en del enskilda debattörer, såväl som allt för ofta avsaknad av djupare kunskap. En debatt om ett så viktigt och svårt område som hur vi ska få ett samhälle med så lite skador på enskilda och samhälle som möjlighet kräver både och. Därmed inte sagt att jag har dessa förmågor, det är mer allmänt funderande jag syftar på.

Det blir allt för ofta att debatten förs i svepande ordalag, som att ”vi måste gå från fokus på straff till fokus på hälsa”, vilket så klart låter bra och samtidigt innehåller en mer eller mindre uttalad kritik mot vår situation idag. Det senare har jag skrivit om tidigare i bloggen, att min uppfattning är att den beskrivningen inte stämmer och till och med att det är oärlig retorik.

På samma sätt är det kring en av de vanligaste ingångarna, och ”bidragen” i debatten (inte minst på Twitter, detta för debatten olyckliga forum) – ”Se på våra höga dödssiffror, vi måste ändra narkotikapolitik”.  Den svepande formuleringen är det märkligt att så många kommer undan med, inte minst när en hel del av eventuella påföljande argument handlar om socialpolitik mer än narkotikapolitik…

Förutom detta med att narkotika- och socialpolitik allt för ofta blandas samman finns det en del andra avarter i debatten, som t ex naiva påståenden om att om man minskar på restriktiva och förebyggande insatser, som t ex polisinsatser, så finns det automatiskt mer pengar till antingen andra polisinsatser eller t o m mer pengar till beroendevård. Det är en avart inom debatten eftersom ”systemet” inte fungerar så. Jag kan inte polisens organisation, men jag är tämligen säker på att det inte är samma poliser som är ”ute på gatan och springer på ringa” som de som utreder grova brott (så som en del debattörer ger sken av). Det jag dock vet är att beroendevårdens pengar kommer från flera olika inkomstkällor med olika politiska beslutsgångar och -nivåer, så bara för att det frigörs pengar på ett ställe kommer det inte automatiskt pengar på ett annat och i synnerhet inte till beroendeområdet utifrån erfarenheterna. De utopiska utfästelserna som flyger runt i debatten bidrar till att narkotikadebatten känns rätt trist.

En annan avart inom debatten är exemplet på misstänkliggörande och förvanskning av andra, organisationer eller individer, och vilken agenda eller drivkraft de har. Ett par exempel på detta stötte jag på under min tid inom FMN. Det fanns en hel del individer på liberaliseringssidan som ”visste” exakt vad FMN stod för utan att vara det minsta insatta i FMN:s aktuella ståndpunkter. Och så finns det ju en viss skara individer i debatten som tror att det finns en relevans i att gräva i det förflutna för att illustrera eller smutskasta aktörer och åsikter i debatten idag. Det är som att de inte begriper att inte alla är statiska, och att det för en del av en eller annan anledning finns behov av att hela tiden överpröva sina ståndpunkter eller ta till sig av utveckling, kritik mm. Ibland är det som den kognitiva spatiala förmågan är satt ur spel hos en del som deltar i debatten.

Ett annat exempel från FMN-tiden var en antingen medveten eller kognitiv oförmåga att sätta sig in i vad som kunde vara innebörden i textrader kring problematiken. Det senare märkte jag rätt ofta kring formuleringar i FMN:s drogpolitiska program avseende skadebegränsande åtgärder (harm reduction) där personer inte kunde förstå att texten var ett ställningstagande för dessa åtgärder, men med viss reservation och en utgångspunkt i en syn att det för individen allra bästa är frihet från såväl droger som på tillvaron inskränkande/påverkande insatser som skadebegränsande insatser är (och måste vara).

Sedan är det klart att inte alla delar t ex FMN:s syn på att droger/narkotika är något negativt. Det är något annat som allt mer präglar området och debatten om/inom narkotikaområdet. Normaliseringen av droganvändningen sker i full fart, mer eller mindre öppet uttalat. Det är bekymmersamt tycker jag, inte minst eftersom jag menar att den synen motverkar det som dels jag vill uppnå, men även det som många inom den sida/grupperingar som kritiserar dagens syn på och hantering av narkotikaområdet i Sverige säger sig vilja uppnå, att minska skadeverkningarna.

Min uppfattning är att de flesta, för att inte säga alla, som är aktiva i drogdebatten, oavsett sida, vill minska narkotikadödligheten. Dito angående att minska lidandet, t ex med olika skadebegränsande åtgärder, eller genom att möjliggöra att fler kan sluta, eller genom att se till att så få som möjligt börjar. Om fler hade delat den synen/insikten kanske tonen i debatten skulle kunna bli lite trevligare, och då kanske inte så många skulle fokusera på att ”sätta dit” eller leta ”gammal skit” om meningsmotståndare, och mer fokus och energi kunde gå till att dels föra fram de egna åsikterna om lösningarna och dels syna den andra sidans förslag i stället för att som nu ägna stor del åt vad den och den organisationen eller individen tyckte eller gjorde för X antal år sedan.

Att sluta med narkotikaanvändning är för övrigt det allra mest skadelindrande och dödsfallsförebyggande. För att kunna sluta med narkotikaanvändning/bryta ett drogberoende krävs det två absolut grundläggande faktorer, motivation/en vilja respektive en tro och ett hopp om att det är möjligt att göra det. Ibland känns det som att det glöms bort i debatten.

Vad det gäller motivationen/viljan så är den så klart individuell. Men blir den övergripande synen i Sverige, genom bland annat den normalisering som sker nu, att det är okej att knarka och att det enda som behövs är fokus på att införa harm reduction-åtgärder, kan motivationen för enskilda individer bli än mer försvagad. Det tillsammans med att debatten har en tendens att handla mycket om antingen liberalisering i sig eller harm reduction-åtgärder som på sin höjd gör skillnad på marginalen när drogområdets problem är så mycket vidare än vad t ex enstaka konsumtionsrum skulle kunna bidra med (därmed inte sagt att det inte finns andra problem kring konsumtionsrum men det är en annan fråga än vad denna text syftar till att avhandla). Det finns knappt någon debatt f ö om den bredare åtgärd som mer och bättre drogfri behandling skulle kunna innebära.

En allt för underskattad drogfri behandlingsmetod (såväl behandlingsmetod i sig som ”sätt personer använder på egen hand”) för att sluta med droger är tolvstegsbehandling/-programmet. Det tar sin utgångspunkt i 12 steg där det allra första steget bland annat handlar just om motivation, men även till det kopplade probleminsikt mm . När jag själv gjorde min behandling, och under mina praktikperioder på utbildningen ”missbruksvårdprogrammet”, deltog i flertalet så kallade ”redovisningar” av behandlingsuppgifter som handlade om det första steget var den som alltid gjorde starkast intryck på mig en uppgift kallad ”konsekvenstavlan”.

Konsekvenstavlan (eller vad det kan kallas beroende på huvudman) täcker ett antal områden i livet (hälsa, ekonomi, familj och vänner, legalt osv) där droger har en negativ påverkan. Om terapeuten, och övriga gruppdeltagare (det är alltid/oftast i grupp det sker), är duktiga blir det ett starkt intryck och resultatet blir en förstärkt motivation att ta tag i alla de utmaningar som krävs för att uppnå en frihet från droger och missbruk. Resultatet är dessutom användbart i år efteråt om det behövs. Jag har själv när tillvaron har svajat och det som alla narkotikaanvändare måste leva med dyker upp – det förädiska minnet av hur bra det har känts att använda droger (inte minst i början) – använt mig av att mentalt återvända till denna uppgift och det har oftast haft nödvändig effekt.

Inom ramen för uppgiften finns även en (av flera) orsak till att jag inte vill ha en avkriminalisering. För oavsett vilken typ av samhällsreaktion som följer så är effekten att, med rätt hjälp, så bidrar även ”ringa”-brottet till konsekvenstavlan och därmed starkare motivation att bryta något som kan skada hälsa eller orsaka död. Det blir på detta sätt en del i vårdprocessen, något som debatten sällan handlar om, utan av någon märklig anledning ses brukkriminalisering i debatten oftast som straff, oavsett att det kan bli en del i vårdprocess enligt ovan eller som sätt att bryta/hjälpa ”nybörjare” att välja annan livsväg. Så detta är en av anledningarna till att jag kommer aldrig acceptera att någon debattörer påstår att ett försvar av ringa narkotikabrott handlar om att man ”vill ha straff och därmed punkt”.

Vad det gäller detta med hopp och tro på att det går att bryta ett beroende. Det är en annan av bristerna som jag tycker vi ser allt mer av inom drogområdet – att temat/samtalet/debatten mer utgår från att det enda som går är att lindra skadorna och att det ”bästa hoppet” som samhället kan erbjuda är livslång medicinering och/eller säkrare sätt att knarka på. Känslan att det är det vi kan prata om inom drogområdet gör också att jag är mindre sugen på att delta i det offentliga samtalet (likväl som det gör mig mindre sugen på att bidra till att förstärka den bilden genom att tala för sånt jag kan tycka vara bra inom harm reduction). Vi skulle behöva fler som visar på att det går att nå drogfrihet. Just detta med hopp, det är huvudpoängen med steg två och tre inom ”anonyma-rörelsen”, det som många tror handlar om någon tro på gud eftersom det är ett ord som förekommer i de stegens formulering och de inte orkar sätta sig in djupare i vad stegen egentligen handlar om.

Nåväl. Det om det. Det var lite småkul att skriva lite om drogområdet igen. Vem vet, jag kanske tar fler återfall i att bry mig om området och skriva om det…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s