Allt intensivare narkotikapolitisk debatt, ex SvD 200608

oster600

Det har under en längre tid blivit allt mer debatt om vår narkotikapolitik. Det har varit allt från att narkotikapolitiken beskylls för brister i antingen socialpolitiken eller med det kommunala självstyret till att olika mer eller mindre drogliberala aktörer vill liberalisera narkotikalagarna (och för att förekomma: jag lägger ingen värdering i ordet drogliberal utan använder det i stället för att skriva ”olika individer/organisationer som på olika sätt vill öka tillgängligheten för narkotika och/eller underlätta narkotikaanvändning”) .

Vi kommer att se en utveckling ett tag framöver med en allt mer intensifierad debatt och allt intensivare ifrågasättande av vår narkotikapolitik. En förenklad bild av den internationella debatten är att den följer viss ordning, först ifrågasätts resultaten av en restriktiv politik, sedan föreslås avkriminalisering av bruket och sedan föreslås avkriminalisering av substansen (aka legalisering). Sverige är inte/kommer inte vara ett undantag i det. [Avkriminalisering = leder inte till påföljd (straff)/att man ”processas” i det rättssystemet, det man gör är inte kriminellt och man är inte kriminell].

Inte sällan hävdas samband mellan narkotikapolitik och dödstal. Jag berörde 2018 i en text att det är inte så enkelt och självklart som en del mer eller mindre seriösa debattörer på den drogliberala sidan hävdar, organisationen NPC har på senare tid publicerat liknande och mer uppdaterade sammanställningar. Men för många låter förenklingar och ”sanningar bra”, och varför låta en komplicerad verklighet hindra politisk debatt och populistiska slagord och påståenden? Ta bara exemplet Portugal där det brukar heta i debatten att avkriminaliseringen där ledde till kraftigt minskade dödstal och att vi borde följa Portugals exempel och avkriminalisera, vilket är intressant i ljuset av att arkitekten bakom Portugals reform säger att enbart en avkriminalisering vore en katastrof.

Inte sällan påstås i debatten från den drogliberala sidan att de ”följer vetenskapen” och har ”evidensen” på sin sida. Jag har dock aldrig sett länkar till några studier där man använt metodik som brukar användas för att hävda evidens för att belägga att en liberaliserad politik skulle leda till bästa resultat.

Och vad är ”bästa resultat”? Hur mäter man det? Och igen, hur säkerställs att det är t ex ett avkriminaliserat bruk som förklarar ett eventuellt resultat och ingen annan faktor? Det är omöjligt, vilket t ex ovan länkad simpla sammanställning ger antydan om. Det vore bra om debatten kunde föras på ett mer seriöst sätt än med dessa svepande och självgoda formuleringar om att en sida har evidens och en sida har moralism.

Min åsikt är dessutom att narkotikafrågan är en fråga som kännetecknas av den delikata svårigheten att värderingar spelar roll. Jag är säker på att ett avkriminaliserat bruk skulle leda till att fler personer som använder droger skulle lämna egoismen åt sidan och ringa 112 för att skaffa hjälp från vården vid en överdossituation. Hur väger man det mot att ett kriminaliserat bruk har varit motivation för ett antal individer att inte inleda en narkotikaanvändning alt avbryta pågående missbruk och att en avkriminalisering av bruket med största sannolikhet skulle spela en roll för att fler personer hamnar i framtida överdossituationer? En åtgärd med någon form av ”god samarit-lag” är ett uppenbart bättre alternativ tycker jag utifrån att det finns ett värde i att minska/eliminera risken för att enbart en enda person till som hamnar i den situationen tack vare att vi behåller kriminaliserat bruk.

Jag har skrivit en hel del tidigare om min snåriga tankevärld/-utveckling kring detta med kriminaliserat bruk. Avgörande för att jag hamnade i min ståndpunkt att försvara dagens lagstiftning har varit att jag dels ”på nära håll” sett hur kriminaliseringen av bruket haft direkt betydelse för att möjliggöra för polisen att intervenera i en nybörjad narkotikaanvändningskarriär hos en person i lägre tonåren med resultatet att droganvändningen upphörde, och dels att jag genom åren tagit del av flertalet berättelser om hur effekter av kriminaliseringen varit en beståndsdel i såväl vändpunktsprocesser som motivationsarbete för att byta narkotikamissbruk mot drogfrihet (båda är bra exempel för övrigt på hur kriminaliserat bruk inte syftar till att straffa). Av betydelse har också varit personer jag mött som hänvisat till brukkriminalisering som en orsak till att de inte ens ha testat narkotika. Det jag däremot vill ha är alternativa påföljder, men för att införa det behövs ingen ”översyn” (ifrågasättande) av lagstiftningen i sig, det behövs bara en utredning av hur lagtexten ska formuleras för att införa möjligheten till alternativa påföljder.

Dessa tre exempel blir också intressant om vi talar om ”evidens” och ev utvärdering av nuvarande lagstiftning, hur mäter vi på säkert ”evidensbaserat” sätt hur många som fått hjälp i sina olika tankeprocesser/beslut kring att inte påbörja eller avbryta en potentiellt dödlig narkotikakarriär av att våra narkotikalagar är som de är idag? För mig räcker det med de exempel jag känner till i min närhet, men om vi ska ifrågasätta/utvärdera i en utredning som ev kan landa i förslag om liberaliserade lagar vill jag ha gedigna siffror på det. Det kommer vi aldrig att kunna få fram.

Avgörande var också att jag föredrog värderingen att minska skadeverkan hos exempelvis tonåringar eller personer i missbruk jämfört med de olägenheter för en del som kriminaliserat bruk kan innebära. Inte minst när det, som jag antydde ovan, finns ett antal direkt uppenbara åtgärder som går att införa för att minska negativa effekter av ”ringa lagen” för individer som använder droger, förutom ovanstående 112-situation t ex begränsningar av hur belastningsregister får användas och alternativa påföljder till böter.

En person som i debatten på senare tid varit mycket tydlig med att det inte är aktuellt att liberalisera våra narkotikalagar är justitieminister Morgan Johansson. För det har han fått utstå mycket kritik och hån från den drogliberala sidan i sociala medier, inte minst twitter. Han är precis som jag inte intresserad av att luckra upp de hjälpmedel och stöd för utsatta individer som nuvarande lagstiftning innebär.

Jag vet inte vad det är som får Morgan Johansson att stå så fast som han gör. Men i veckan fick han i SvD märklig kritik för det från ett antal personer med en rad fina titlar. En del av dem kända för att ha kritiserat vår nuvarande narkotikapolitik sedan tidigare, det främst enligt modellen ”nuvarande narkotikapolitik fungerar inte = vi måste utreda den och i synnerhet brukskriminaliseringen alt ibland det lite mer avslöjande ”vi måste ta del av det som sker internationellt” (läs liberalisera eftersom det är vad allt fler länder gör)”. Jag tror inte att jag någonsin har sett aktörerna skriva rakt ut att de vill avkriminalisera, de är för smarta för det. De räknar kallt med att en utredning skulle utformas så att avkriminalisering blir det uppenbara svaret på åtgärd. Det syns även om man studerar veckans debattartikel närmare.

Debattartikelns argumenterande del inleds med att förminska och underminera Morgan Johansson. De skriver ”Morgan Johansson påstår att avkriminalisering av eget bruk är samma sak som att tillåta människor att använda narkotika” + att det inte stämmer. Hur en avkriminalisering av bruk inte är att tillåta bruk kan jag inte förstå. De skriver ”Det [dvs avkriminalisering] är enligt honom ett steg mot en normalisering som skulle resultera i kraftigt ökat narkotikabruk.” + att det inte stämmer. Jag vet inte om debattörerna hänger upp sig på ”kraftigt” eller om de på riktigt inte tror att ett beteende som normaliseras inte ökar jämfört med om beteendet inte ses som normalt eller om de menar att en avkriminalisering inte skulle vara att normalisera/minska den del av stigmatiseringen som kommer av att något är kriminaliserat. Sedan skriver de att ”Man kan inte vara justitieminister och inte förstå skillnaden mellan avkriminalisering och legalisering”, exakt vad av det de påstår att Morgan Johansson skulle ha sagt som får dem att dra slutsatsen att han inte förstår skillnaden framgår inte.

Svaret på vad de menar finns nog i påföljande stycke då de tar till att formulera att debatten handlar om den för drogliberaler klassiska påhittade dikotomin ”Ska samhället straffa eller hjälpa den som använder droger” där de menar att avkriminalisering enbart innebär att de som använder narkotika får antingen ”behandling, utbildning, eftervård, rehabilitering eller social återanpassning” i stället för dagens modell med böter. Så har inte jag tolkat debatten, däremot är jag för att lagstiftningen ändras så att det som debattörerna vill införa för, vad det verkar som åtminstone vid en ”första anblick”, alla öppnas upp som ett påföljdsalternativ till böter där det är befogat och/eller önskat (och inte för alla). Att tvinga alla tusentals som idag ertappas med ”ringa narkotikabrott” till tvångsvård känns inte som särskilt humant eller samhällsekonomiskt effektivt, om det nu verkligen är det som debattörerna egentligen menar och eftersträvar… Det tror inte jag, jag tror att agendan är en helt annan.

Efter denna sågning av politikern Johansson kommer en hyllning av de egna leden där de skriver ”I demokratiska samhällen förutsätts att politiska beslut fattas på basis av information från flera forsknings- och kompetensområden”. Det är en intressant definition av demokrati, likväl som det är en extremt skev syn på att forskare skulle vara eniga om vad som är lösningen på svåra problem, som exempelvis narkotikaproblemen. Det är ju inte helt ovanligt att forskare kommer till olika resultat och slutsatser i analyser av samma material… Jag beundrar dock forskarna som skrivit debattartikeln för deras självbild, även om den ger lite väl grandiosa vibbar. Men inte ens om vi skulle kunna räkna ut bästa politik utifrån matematiska formler med naturvetenskaplig kvantitativ forskningsmetodik (källan för evidens) skulle jag inte vilja att vi låter vår politik för ett psykosocialt komplext problem styras av det.

Mot slutet av debattartikeln räknas några olika argument upp för och emot kriminalisering (självfallet används inte de exempel jag har för mitt ställningstagande som exempel på argument för, det hade varit för positivt tror jag). Emot kriminalisering, dvs för avkriminalisering, framförs bland annat att en avkriminalisering skulle medföra ökad benägenhet att ringa 112 vid överdossituation enligt våra forskare. Vilket underlag de har för den tankegången att en person som risker att bli satt i tvångsvård eller tvångsomskolningsutbildning skulle få ökad benägenhet att ringa 112 framgår dock inte av forskarnas debattartikel.

De tar även upp att dagens system innebär en stigmatisering. Jag tror visserligen att stigmatiseringen som kommer av vad en del individer som använder droger gör till följd av antingen drogens psykoaktiva effekter eller (re-)socialiseringen till droganvändarsammanhang är större. Men det senare kanske kan åtgärdas med att några forskare kommer med förslag (i enlighet med debattarens definition på demokrati) t ex om att begränsa media att skriva om drogers inblandning i olika brott etc. Det skulle ju helt klart förmodligen vara ”evidensbaserat” för att minska stigmatiseringen, och ska beslut fattas utifrån vad forskare säger så borde det ju vara en slam dunk för forskare att ta sig an.

Sedan sammanfattar de debattartikeln med ”Problemet för de politiker som ska utforma narkotikapolitiken är att vi i dagsläget inte vet hur starka de olika argumenten är och hur de kan vägas mot varandra. Vilka positiva och negativa effekter har kriminaliseringen?”. Ingenting nämns om de utmaningar och problem som finns med att ta reda på det. Men det är klart, skulle det tas upp kanske det inte blir lika stark argumentation för en utredning, och utan en utredning ingen självklar (och för vissa politiker ”legitim”) liberalisering av våra narkotikapolitik… så förmodligen var det ännu ett smart drag… om man får vara lite djävulens advokat i analysen av debattaren…

Jag tycker att det är bra med debatt, så på sätt och vis var det här en mycket bra debattartikel, på andra sätt tycker jag att det var en mycket sorglig debattartikel. Men den ger åtminstone en bra bild av att debatten är på väg att bli riktigt intensiv. Det är bara att hoppas att inte allt för många politiker låter sig förledas av fina titlar och vackra ord om forskning och evidens.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s