Åsikter

Sedan den här sidan skapades första gången 2011 har den ändrats några gånger. Det undras ofta vilka åsikter jag har, vad jag står för, utifrån de texter jag skriver. Jag tror att hela livet är en lärandeprocess och att det är sunt att ständigt validera (utmana, ifrågasätta och bekräfta) och titrera (finslipa) ens åsikter. Det kan då bli svårt att få grepp om ”var står denne person egentligen just nu” och därför lägger jag ut denna sida som jag ska försöka att hålla uppdaterad.

 

1. Legalisering/kriminalisering

Den senaste tiden har debatten om drogers legala status fått förnyad intensitet, det gäller särskilt debatten kring cannabis-preparatens legala status.

Legalisering

En legalisering av narkotika innebär att dessa substanser kan innehas och överlåtas i olika omfattning beroende på hur en legaliseringen genomförs (t ex kontrollerad överlåtelse inom statens regi av slaget ”systembolag”).

Jag i stort sett sedan jag lyckades bryta mitt eget beroende varit motståndare till legalisering. Från tid till tid har jag dock vacklat även om min grund varit densamma. Grunden är att ingen ifrågasätter nog att en legalisering skulle medföra en ökad tillgänglighet och därmed en ökad konsumtion. Och med ökad konsumtion följer ökande skador och ökat lidande, allt ifrån skador som substanserna orsakar fysiskt och psykiskt till beroende. Det som fått mig att vackla har varit om en legalisering skulle kunna innebära ett bättre sätt att minska skadorna, som en del hävdar. Problemet har varit att de minskade skadorna har varit ett teoretiskt resonemang. I de fall då liberalisering skett har skadorna, den problematiska användningen och skador som uppstår även vid annan användning, ökat – inte minskat. Det gör att min inställning är att legalisering är fel väg att gå.

 

Kriminalisering

Kriminalisering innebär att det egna bruket är kriminaliserat, såväl användning som det personliga innehavet för detta bruk (ofta uttryckt i mängd som anses vara vanligt/skäligt innehav för en viss substans och ett par/några dagars konsumtion). I Sverige är båda dessa delat kriminaliserat sedan slutet av 1980-talet genom det som kallas för ”ringa”. Denna frågeställning är nog den som jag vacklat mest kring.

Det finns beaktansvärda argument för en kriminalisering och det finns beaktansvärda argument för en avkriminalisering.

Argument för en kriminalisering är att det möjliggör att erbjuda tidiga insatser för att förhindra skador, det innebär en möjlighet att avbryta en drogkarriär och de negativa konsekvenser det innebär, det kan vara så avskräckande för en del så att de inte ens börjar och så att konsekvenserna som brott mot ”ringa-lagen” innebär blir en del i motivationen och verktygen för att bryta ett beroende eller förhindra återfall för de som brutit sitt beroende. Argument emot en kriminalisering är att det ligger en del moralisering och stigmatisering i det, det kan försvåra för individer att leva sina liv på bästa sätt nu eller i framtiden (problem med jobb, körkort etc) och att det strider mot autonomin.

Flera gånger har jag hävdat att lagen måste utvärderas, dvs svar på frågan om effekterna för samhället (inkl aggregerad uppfattning om effekter på individuellt plan) sammantaget är mer positiva eller mer negativa på grund av lagen. Ibland har jag blivit berörd av hur personer drabbats av lagföring pga ”ringa” med allt från problem med studier till problem med jobb och då varit tydligt för en avkriminalisering. Samtidigt har jag på nära håll sett hur kriminaliseringen stoppat drogkarriärer och därmed minskat lidande, och då varit kraftigt för en kriminalisering.

Just nu har landat i att jag tror att nyttan med kriminalisering är större än de negativa effekterna. Men jag skulle inte vara motståndare till en utvärdering. Om den skulle ske kan den med fördel belysa alternativa påföljder än dagens för att undanröja dessa negativa konsekvenser för individer, t ex förslag om begränsningar på hur ”ringa” syns i belastningsregistret, användande av varningar i stället för böter till att börja med, enkel möjlighet att välja beroendevård i stället för lagföring för ringa etc etc. Just denna förändrade påföljdshantering skulle jag gärna se även om lagen inte utvärderas. Det är inte straffet i sig som jag anser ger den nytta jag listar som argument för en kriminalisering.

 

2. Cannabis

Få inlägg i min blogg blir så kommenterade som när det handlar om cannabis, och när jag skriver något ”negativt” om cannabis får genast inlägget låga poäng på den lilla omdömesskalan som varje inlägg har.

Min inställning till cannabis är komplex. Det borde inte höra hit, men det är svårt att undvika det. Som med de allra flesta andra droger som jag har använt har jag älskat drogen för hur den påverkar, och innan allt för många sätter saliven i vrångstrupen ska jag lägga till att jag hatar drogen också. Den meningen, före och efter kommatecknet, baserar jag på mina egna erfarenheter. Kanske är cannabis den drog jag älskat mest av allt (förutom nikotin). Många som testar cannabis delar min syn, dvs första delen av meningen ovan, särskilt många delar den under en period, vilket syns i antalet individer som använder cannabis och hur engagerade många användare är (vilket märks i kommentarsfält och annat).

För det blir ofta enbart ”under en period”, eftersom det trots allt finns en stor mängd otrevliga skadeverkningar. Få av dem märks direkt, för att inte säga inga för det mesta (den del av användarna som får en negativ erfarenhet första gången/gångerna uppfattar jag som en minoritet). Och vetenskapen har ännu inte utforskat hela effekten av cannabis, vare sig de otvivelaktigt positiva aspekterna som finns och som ibland lyfts fram i debatten som ”medicinsk cannabis”, eller de skador som cannabis ger eller kan ge såväl fysiskt som psykiskt. Det är utan tvivel så att vi inte vet exakt hur cannabis påverkar oss, och det blir än mer säkert, dvs i dubbel bemärkelse, för dem som inte vet hur deras psykiska utsatthet ser ut.

Jag började med cannabis relativt sent så jag kan inte utifrån egen erfarenhet relatera till de skadeverkningarna som forskning visar på finns kring hjärnan, minnesfunktionen och den kognitiva förmågan, som gäller främst de under 25 år (dvs så länge som hjärnan utvecklas rent biologiskt). Men jag har personligen varit med om andra skadeverkningar. Mina främsta erfarenheter av skadeverkningar rör t ex psykoser, som i mitt fall samtliga varit av det korta slaget och i merparten av fallen på sätt och vis, under och efter, burit drag av mestadels positiva erfarenheter (ev kan det vara så att jag berättar en del om dessa i min självbiografi). För övrigt låter psykoser skrämmande för människor, men få tänker på att psykoser finns av två slag… Och bara för att jag inte haft svårare problem i detta ”delområde” betyder inte att andra inte har det…

Den allvarliga skadeverkningen jag var med om, och som är den allra största anledningen till varför jag är negativ till cannabis och varför jag vill att så få som möjligt ska testa drogen, är det som i litteraturen kallas ”amotivationseffekter”, populärt även kallat ”glasbubblan”. Cannabis leder ofta, vid ett regelbundet bruk, till passivisering och ”avstängdhet” vilket för en individ kan få enorma konsekvenser, likväl som upplevas oerhört negativt av anhöriga etc.

Bortsett från mina personliga erfarenheter är jag allvarlig oroad över, givet att vi får allt mer kunskap om cannabis, dels effekter från legaliseringen i USA och dels ny forskning, de skadeverkningar som cannabis har. Sedan, det finns medicinska egenskaper i cannabis, för min del får vetenskapen gärna utveckla hur dessa ska tas tillvara, men det ska inte ske på det sätt som det gjorts i Nordamerika.

 

3. Skademinskning

I de mänskliga rättigheterna ingår rätten till hälsa – allra bäst/effektivaste sättet att uppnå detta är om ingen använder narkotika…. I en socialpolitik som utgår från dessa rättigheter måste dock, givet att individer trots allt använder droger, vård och behandling vara inriktad på att minska missbrukets skadeverkningar av de negativa effekterna missbruket kan ha på hälsan. Detta kan uppnås på en rad olika sätt, där jag särskilt propagerar för en bättre och mer tillgänglig beroendevård. Men det finns även andra åtgärder som kan vidtas. Det som varit mest omdebatterat är sprutbyten. Nu har debatten tystnat men det finns fortfarande de som ifrågasätter åtgärden så därför kan denna text vara nyttig.

Sprututbytesprogram

Med sprututbyte avses att samhället erbjuder narkomaner att lämna in använda sprutor (inkl kanyler) så att dessa kan förstöras på ett säkert sätt och att individen i ersättning erhåller nya sprutor. Ett sprututbytesprogram bör kompletteras även med psykosocial kontakt och möjlighet till motiverande samtal kring missbrukets problematik och möjligheterna till vård och behandling för missbruket.

Syftet är att minska spridningen av hälsofarliga blodburna sjukdomar som annars kan överföras när individer i brist på fungerande sprutor delar sprutor med varandra, samt att påverka individen att bryta med missbruket. I fokus har minskad HIV-spridning varit, men förfarandet ger även möjlighet till skademinskning av även andra sjukdomar med allvarliga hälsokonsekvenser, som t ex Hepatit C.

Forskning visar att ett sprututbyte dels är samhällsekonomiskt lönsamt, dels medför lägre antal blodsmittade narkomaner. Den kritik som riktats mot verksamheten att den möjliggör fortsatt missbruk har inget stöd i forskningen, inte heller kritiken att ett sprututbyte skulle medföra en nyrekrytering till missbruk har stöd i forskningen.

Det är av vikt att samhället sänder signalen att individer med ett narkotikamissbruk omfattas av de mänskliga rättigheterna avseende rätten till hälsa.

 

4. Läkemedelassisterad behandling

Läkemedelsassisterad behandling (LAB) har setts som en del av skademinskningen, men är egentligen en form av ”behandling”. Det handlar om att individer med alkohol- eller narkotikaproblematik erbjuds läkemedel som ersättning för den drog som missbrukats. Det mest kända förfarandet inom detta område är ersättningsbehandling vid opioidberoende (heroin t ex), men det finns även LAB vid alkoholberoende. Sverige har en internationellt sett låg användning av LAB, det har i synnerhet gällt hur tillgängligheten sett ut vad det gäller opioidersättningsbehandlingen med metadon och/eller buprenorfin (ofta kallat ”subutex” utifrån ett av preparaten som använts). LAB kallas oftast LARO (Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende) vid opioidberoende.

Det har funnits, och finns, en omfattande kritik och skeptisk inställning till LARO, inte minst kring läckaget som innebär att patienter säljer vidare sin medicin. Just läckaget innebär en samhällsskada då det bidrar till missbruk.

I den vetenskapliga dokumentationen kring effektiva behandlingsmetoder vid opioidberoende lyfts dock fram att LARO har vetenskapligt bevisad bättre effekt än alternativa metoder. LARO har därför en självklar plats i missbruksvården. Men forskningen visar även på att bäst samhällsnyttig effekt får LARO när den kombineras med socialpsykologisk behandling. Evidensbaserad socialpsykologisk behandling borde alltid erbjudas i en tillräcklig omfattning utifrån den enskildes behov. Min åsikt är att där det är möjligt ska en behandling sträva efter att möjliggöra för att individen att kan trappa ner på den läkemedelsersättningsförskrivning som individen har behandlats med, så att substansfrihet kan uppnås. Största möjliga skademinskning kan uppnås när individen inte är utsatt för den skaderisk som läkemedelsanvändning innebär. Tyvärr visar praktiken i Sverige att beroendemottagningarna inte erbjuder/strävar efter denna effekt.

Annonser

En reaktion till “Åsikter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s