Jag tror inte det finns något politiskt område som blivit föremål för så många utredningar som missbruksområdet. Det har varit flera stora utredningar flera gånger under dess 50-åriga historia, och däremellan några småutredningar. Det har varit narkotikakommissioner och missbruksutredning, och det har (som ex på småutredningar) varit två utredningar av dödsfallen för ett par år sedan.
Det verkar som att dels ingen i debatten vågar säga att narkotikaområdet är ett särskilt svårt och komplext område och dels verkar de som är aktiva inom området på en lång rad nivåer ha svårt att ta till sig kunskap och erfarenheter.
Narkotikadebatten blir allt mer intensiv. Inte minst gäller det debatten på twitter där vem som helst kan delta, dessutom anonymt. Vid ett par tillfällen den senaste månaden har jag sett hur det skrivs att är man emot en liberalisering av droglagarna har man blod på händerna.
Jag förstår inte riktigt hur de tänker som skriver det. Att mer tillgänglig narkotika skulle minska antalet döda på grund av droger? Att de tror att gängkonflikterna skulle upphöra för att den illegala marknaden blir mindre vid en legalisering av alla droger?
Jag har läst ”Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken” (ISBN 9789179243616) av professor Björn Johnson. Förutom att det är en mycket intressant bok är det en aktuell och relevant bok för dagens samhällsdebatt, trots att bokens centralfigur avled för över 30 år sedan. För oss som följer svensk narkotikadebatt är det omöjligt att inte stöta på namnet Bejerot, och för de som till skillnad från mig deltar aktivt i narkotikadebatten är det ett måste att känna till vem Bejerot var och vad han stod för.
Tyvärr är det lite si och så med det senare, och så var det även för mig på den tiden då jag var aktiv i narkotikadebatten. Jag ”visste” då, som så många andra, att Bejerot var ett skällsord och något som var ”dåligt”, men jag visste inte så mycket om varför och vad han stod för som var så hemskt. Johnson tar upp det fenomenet redan ett par sidor in i första kapitlet genom att klä av texten som Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson skrev förra hösten.
Frimärke från Tjeckoslovakien 1976, text: ”Kamp mot narkotikamissbruk”
Det pågår en liten men intensiv drogdebatt i lokaltidningen Hallandsposten. Det började med att Liberalernas/LUF:s profil Hannes Sjöberg skrev en ledartext med rubriken ”Alla vinner på att legalisera cannabis”. Det är ju den tankebilden som de drogliberala krafterna vill pränta in i folks medvetande, trots att alla vet att priset, och förlusterna, till följd av droganvändning är högt för många individer, användare och närstående.
Cannabis är dessutom särskilt problematiskt eftersom forskningen menar att det går särskilt snabbt att utveckla cannabisberoende, och få som är fast i ett beroende oavsett om det stannar vid cannabis eller går vidare till andra ännu farligare droger känner sig ”vinnare”. Likaså betvivlar jag att de ungdomar som börjar med cannabis i tidig ålder och drabbas av kognitiva skadeverkningar känner sig som vinnare när de märker konsekvenserna av det. Det är ett av problemen med cannabis och något som även tas upp i den forskningsartikel jag länkade i början av detta stycke.
Då och då sedan jag i mitten på 00-talet började debattera drogområdet har jag hävdat att vi måste förändra vår narkotikapolitik. Men det har varit tokigt tänkt, vilket jag ska utveckla nedan. Att vi behöver förändra vår narkotikapolitik har dock blivit temat för allt fler debattinlägg i media, och allt oftare en åsikt som framförs av många personer i sociala medier.
Tyvärr är det så att det sällan är särskilt klart vad som avses och vad som är fel på dagens politik, likväl som det sällan är klart vilket alternativ som föreslås. Ibland föreslås att vi måste utvärdera vår narkotikapolitik, inte sällan med det underliggande budskapet att det kommer att leda till förändring. En utvärdering skulle dock inte fungera, men det får bli temat för en annan text. När det gäller förändring är det oftare avkriminalisering av det egna bruket som önskas än avkriminalisering av substanserna (dvs legalisering), men om det skulle vara det senare är det ett taktiskt smart drag av de som vill legalisera.
I mina egna tankar om att narkotikapolitiken måste förändras har det handlat om kriminalisering av bruket. Och då har det främst handlat om att jag sett en del negativa konsekvenser av kriminaliseringen, vilket jag brukade skriva om ibland i min förra blogg. Men samtidigt har jag även sett en hel del väsentliga fördelar med kriminaliseringen, t ex personer (i synnerhet ungdomar) som valt att avstå från/avbryta narkotikaanvändning med hänvisning till att det är olagligt samt att personer som kunnat omvandla fällningar för narkotikabruk till en del av motivationen som krävs för att bryta destruktiv narkotikaanvändning och/eller upprätthålla drogfriheten när drogsuget slagit till. Dessa båda aspekter har lett till att jag under en lång period tvivlade på vad som var bäst och velade fram och tillbaka (förutom under en period då jag i tjänsten hade som arbetsuppgift att ensidigt propagera för en avkriminalisering av bruket).
Det har under en längre tid blivit allt mer debatt om vår narkotikapolitik. Det har varit allt från att narkotikapolitiken beskylls för brister i antingen socialpolitiken eller med det kommunala självstyret till att olika mer eller mindre drogliberala aktörer vill liberalisera narkotikalagarna (och för att förekomma: jag lägger ingen värdering i ordet drogliberal utan använder det i stället för att skriva ”olika individer/organisationer som på olika sätt vill öka tillgängligheten för narkotika och/eller underlätta narkotikaanvändning”) .
Vi kommer att se en utveckling ett tag framöver med en allt mer intensifierad debatt och allt intensivare ifrågasättande av vår narkotikapolitik. En förenklad bild av den internationella debatten är att den följer viss ordning, först ifrågasätts resultaten av en restriktiv politik, sedan föreslås avkriminalisering av bruket och sedan föreslås avkriminalisering av substansen (aka legalisering). Sverige är inte/kommer inte vara ett undantag i det. [Avkriminalisering = leder inte till påföljd (straff)/att man ”processas” i det rättssystemet, det man gör är inte kriminellt och man är inte kriminell].
Inte sällan hävdas samband mellan narkotikapolitik och dödstal. Jag berörde 2018 i en text att det är inte så enkelt och självklart som en del mer eller mindre seriösa debattörer på den drogliberala sidan hävdar, organisationen NPC har på senare tid publicerat liknande och mer uppdaterade sammanställningar. Men för många låter förenklingar och ”sanningar bra”, och varför låta en komplicerad verklighet hindra politisk debatt och populistiska slagord och påståenden? Ta bara exemplet Portugal där det brukar heta i debatten att avkriminaliseringen där ledde till kraftigt minskade dödstal och att vi borde följa Portugals exempel och avkriminalisera, vilket är intressant i ljuset av att arkitekten bakom Portugals reform säger att enbart en avkriminalisering vore en katastrof.
Jag har under lång tid fjärmat mig från narkotikaområdet, dels för att jag saknar plattform, dels för att det offentliga samtalet om det huvudsakligen förs på twitter på en nivå som omöjliggör all seriös debatt och mer handlar om dyngkastning under liberaliseringsförespråkarnas dirigerande och dels för att det är för mycket bristande saklighet och för mycket populism.
Men debatten blir allt intensivare, populism och skickliga liberaliseringsförespråkare i kombination med okunniga opinionsbildare, politiker och journalister. Det senaste är att det jublas i de drogliberala leden för att riksdagen igår fattat ett beslut som jag uppfattar som dels märkligt, och dels som ett resultat av ovannämnda utveckling.
Jag har lite svårt att släppa drogområdet, och att inte fundera på saker inom det… Trots att jag förmodligen borde. Men då och då reagerar jag på lite olika saker som dyker upp i drogområdets debatt. Över huvud taget tycker jag det nästan är mer intressant att fundera över debatten än sakfrågorna… Och det är en debatt som jag av olika skäl tycker är rätt trist. Jag har tidigare skrivit en del om det, och jag har den senaste tiden kommit att fundera en hel del igen som jag inte kan låta bli att delge här… 🙂
En övergripande sak som jag reagerar på är att jag ofta tycker att det saknas såväl helikopterperspektiv, en förmåga till helhetssyn i debatten i stort och även från en del enskilda debattörer, såväl som allt för ofta avsaknad av djupare kunskap. En debatt om ett så viktigt och svårt område som hur vi ska få ett samhälle med så lite skador på enskilda och samhälle som möjlighet kräver både och. Därmed inte sagt att jag har dessa förmågor, det är mer allmänt funderande jag syftar på.
Det blir allt för ofta att debatten förs i svepande ordalag, som att ”vi måste gå från fokus på straff till fokus på hälsa”, vilket så klart låter bra och samtidigt innehåller en mer eller mindre uttalad kritik mot vår situation idag. Det senare har jag skrivit om tidigare i bloggen, att min uppfattning är att den beskrivningen inte stämmer och till och med att det är oärlig retorik.
På samma sätt är det kring en av de vanligaste ingångarna, och ”bidragen” i debatten (inte minst på Twitter, detta för debatten olyckliga forum) – ”Se på våra höga dödssiffror, vi måste ändra narkotikapolitik”. Den svepande formuleringen är det märkligt att så många kommer undan med, inte minst när en hel del av eventuella påföljande argument handlar om socialpolitik mer än narkotikapolitik…
I veckorna som gått har jag hållit på med att flytta över mina CD-skivor till datorn så jag kan kasta skivorna som bara tar plats och aldrig spelas. Bland musikskivorna fanns det en skiva som inte är musik utan en CD som jag fått från Sveriges Radio. Den innehåller en dokumentär på 1 timme som P1 gjorde med mig 1989-1990 och som sändes första gången våren 1990.
Programmet heter ”Morfar är större än döden” och beskrevs så här i tidningarna med hjälp av P1:s pressbild med mobiltelefon, kalender, miniräknare och så en nalle.
SVT Edit har förra veckan publicerat två program som berör drogfrågan. Det första, och största i betydelsen längd på programmet, heter Cannabusiness och presenteras så här av SVT:
Foto: Faksimil från twitter
SVT skriver att ”Medan avkriminaliserings- och legaliseringsvågor sköljer över stora delar av världen verkar cannabis svårt att ens tala om i Sverige. Edit åker till Kalifornien för att se hur en helt ny miljardindustri tar form.”. Nog är det ”svårt” att tala om drogfrågor, de är komplexa och kräver både kunskap och varsamhet om det ska bli bra. Nu var det nog inte den svårigheten som SVT syftar på utan man verkar vilja ge bilden av Sverige som inskränkt, inhumant och otidsenligt. Enbart i SVT Edits tweets första mening avslöjar man en agenda, alternativt beror SVT:s text/presentation på att man in följt med i drogdebatten som trots allt är har intensifierats en hel del de senaste åren. Igen, debattintensiteten har ju sedan 60-talet gått i vågor.
Jag uppmärksammades på programmet av att förgrundsgestalten för den svenska liberaliseringsorganisationen FTR, advokat de Basso, RT:ade följande tweet:
Foto: Beskuren tweet, faksimil från twitter.
Tweeten visat att SVT-journalisten Johan Wicklén varit inblandad i programmet och han står omnämnd för research i eftertexterna. Mig veterligen har Wicklén följt drogdebatten sedan åtminstone 2014 så programmets påståenden om tystnad känns lite märkliga (sedan är vi många som skulle önska att politiker var mer engagerade, om än inte i att debattera för en legalisering…).
Magnus Callmyrs hemsida 