Svensk narkotikapolitik är bra

Då och då sedan jag i mitten på 00-talet började debattera drogområdet har jag hävdat att vi måste förändra vår narkotikapolitik. Men det har varit tokigt tänkt, vilket jag ska utveckla nedan. Att vi behöver förändra vår narkotikapolitik har dock blivit temat för allt fler debattinlägg i media, och allt oftare en åsikt som framförs av många personer i sociala medier.

Tyvärr är det så att det sällan är särskilt klart vad som avses och vad som är fel på dagens politik, likväl som det sällan är klart vilket alternativ som föreslås. Ibland föreslås att vi måste utvärdera vår narkotikapolitik, inte sällan med det underliggande budskapet att det kommer att leda till förändring. En utvärdering skulle dock inte fungera, men det får bli temat för en annan text. När det gäller förändring är det oftare avkriminalisering av det egna bruket som önskas än avkriminalisering av substanserna (dvs legalisering), men om det skulle vara det senare är det ett taktiskt smart drag av de som vill legalisera.

I mina egna tankar om att narkotikapolitiken måste förändras har det handlat om kriminalisering av bruket. Och då har det främst handlat om att jag sett en del negativa konsekvenser av kriminaliseringen, vilket jag brukade skriva om ibland i min förra blogg. Men samtidigt har jag även sett en hel del väsentliga fördelar med kriminaliseringen, t ex personer (i synnerhet ungdomar) som valt att avstå från/avbryta narkotikaanvändning med hänvisning till att det är olagligt samt att personer som kunnat omvandla fällningar för narkotikabruk till en del av motivationen som krävs för att bryta destruktiv narkotikaanvändning och/eller upprätthålla drogfriheten när drogsuget slagit till. Dessa båda aspekter har lett till att jag under en lång period tvivlade på vad som var bäst och velade fram och tillbaka (förutom under en period då jag i tjänsten hade som arbetsuppgift att ensidigt propagera för en avkriminalisering av bruket).

Fortsätt läsa

Allt intensivare narkotikapolitisk debatt, ex SvD 200608

oster600

Det har under en längre tid blivit allt mer debatt om vår narkotikapolitik. Det har varit allt från att narkotikapolitiken beskylls för brister i antingen socialpolitiken eller med det kommunala självstyret till att olika mer eller mindre drogliberala aktörer vill liberalisera narkotikalagarna (och för att förekomma: jag lägger ingen värdering i ordet drogliberal utan använder det i stället för att skriva ”olika individer/organisationer som på olika sätt vill öka tillgängligheten för narkotika och/eller underlätta narkotikaanvändning”) .

Vi kommer att se en utveckling ett tag framöver med en allt mer intensifierad debatt och allt intensivare ifrågasättande av vår narkotikapolitik. En förenklad bild av den internationella debatten är att den följer viss ordning, först ifrågasätts resultaten av en restriktiv politik, sedan föreslås avkriminalisering av bruket och sedan föreslås avkriminalisering av substansen (aka legalisering). Sverige är inte/kommer inte vara ett undantag i det. [Avkriminalisering = leder inte till påföljd (straff)/att man ”processas” i det rättssystemet, det man gör är inte kriminellt och man är inte kriminell].

Inte sällan hävdas samband mellan narkotikapolitik och dödstal. Jag berörde 2018 i en text att det är inte så enkelt och självklart som en del mer eller mindre seriösa debattörer på den drogliberala sidan hävdar, organisationen NPC har på senare tid publicerat liknande och mer uppdaterade sammanställningar. Men för många låter förenklingar och ”sanningar bra”, och varför låta en komplicerad verklighet hindra politisk debatt och populistiska slagord och påståenden? Ta bara exemplet Portugal där det brukar heta i debatten att avkriminaliseringen där ledde till kraftigt minskade dödstal och att vi borde följa Portugals exempel och avkriminalisera, vilket är intressant i ljuset av att arkitekten bakom Portugals reform säger att enbart en avkriminalisering vore en katastrof.

Fortsätt läsa ”Allt intensivare narkotikapolitisk debatt, ex SvD 200608”

Riksdagens socialutskott vill utreda vad?

Jag har under lång tid fjärmat mig från narkotikaområdet, dels för att jag saknar plattform, dels för att det offentliga samtalet om det huvudsakligen förs på twitter på en nivå som omöjliggör all seriös debatt och mer handlar om dyngkastning under liberaliseringsförespråkarnas dirigerande och dels för att det är för mycket bristande saklighet och för mycket populism.

Men debatten blir allt intensivare, populism och skickliga liberaliseringsförespråkare i kombination med okunniga opinionsbildare, politiker och journalister. Det senaste är att det jublas i de drogliberala leden för att riksdagen igår fattat ett beslut som jag uppfattar som dels märkligt, och dels som ett resultat av ovannämnda utveckling.

Fortsätt läsa ”Riksdagens socialutskott vill utreda vad?”

Lite om drogdebatten (igen) och lite om en fördel med att inte avkriminalisera droger

Jag har lite svårt att släppa drogområdet, och att inte fundera på saker inom det… Trots att jag förmodligen borde. Men då och då reagerar jag på lite olika saker som dyker upp i drogområdets debatt. Över huvud taget tycker jag det nästan är mer intressant att fundera över debatten än sakfrågorna… Och det är en debatt som jag av olika skäl tycker är rätt trist. Jag har tidigare skrivit en del om det, och jag har den senaste tiden kommit att fundera en hel del igen som jag inte kan låta bli att delge här… 🙂

En övergripande sak som jag reagerar på är att jag ofta tycker att det saknas såväl helikopterperspektiv, en förmåga till helhetssyn i debatten i stort och även från en del enskilda debattörer, såväl som allt för ofta avsaknad av djupare kunskap. En debatt om ett så viktigt och svårt område som hur vi ska få ett samhälle med så lite skador på enskilda och samhälle som möjlighet kräver både och. Därmed inte sagt att jag har dessa förmågor, det är mer allmänt funderande jag syftar på.

Det blir allt för ofta att debatten förs i svepande ordalag, som att ”vi måste gå från fokus på straff till fokus på hälsa”, vilket så klart låter bra och samtidigt innehåller en mer eller mindre uttalad kritik mot vår situation idag. Det senare har jag skrivit om tidigare i bloggen, att min uppfattning är att den beskrivningen inte stämmer och till och med att det är oärlig retorik.

På samma sätt är det kring en av de vanligaste ingångarna, och ”bidragen” i debatten (inte minst på Twitter, detta för debatten olyckliga forum) – ”Se på våra höga dödssiffror, vi måste ändra narkotikapolitik”. Den svepande formuleringen är det märkligt att så många kommer undan med, inte minst när en hel del av eventuella påföljande argument handlar om socialpolitik mer än narkotikapolitik…

Fortsätt läsa ”Lite om drogdebatten (igen) och lite om en fördel med att inte avkriminalisera droger”

Hallonlandet

I veckorna som gått har jag hållit på med att flytta över mina CD-skivor till datorn så jag kan kasta skivorna som bara tar plats och aldrig spelas. Bland musikskivorna fanns det en skiva som inte är musik utan en CD som jag fått från Sveriges Radio. Den innehåller en dokumentär på 1 timme som P1 gjorde med mig 1989-1990 och som sändes första gången våren 1990.

Programmet heter ”Morfar är större än döden” och beskrevs så här i tidningarna med hjälp av P1:s pressbild med mobiltelefon, kalender, miniräknare och så en nalle.

Fortsätt läsa ”Hallonlandet”

Vinklade narkotikaprogram i SVT

SVT Edit har förra veckan publicerat två program som berör drogfrågan. Det första, och största i betydelsen längd på programmet, heter Cannabusiness och presenteras så här av SVT:

SVT skriver att ”Medan avkriminaliserings- och legaliseringsvågor sköljer över stora delar av världen verkar cannabis svårt att ens tala om i Sverige. Edit åker till Kalifornien för att se hur en helt ny miljardindustri tar form.”. Nog är det ”svårt” att tala om drogfrågor, de är komplexa och kräver både kunskap och varsamhet om det ska bli bra. Nu var det nog inte den svårigheten som SVT syftar på utan man verkar vilja ge bilden av Sverige som inskränkt, inhumant och otidsenligt. Enbart i SVT Edits tweets första mening avslöjar man en agenda, alternativt beror SVT:s text/presentation på att man in följt med i drogdebatten som trots allt är har intensifierats en hel del de senaste åren. Igen, debattintensiteten har ju sedan 60-talet gått i vågor.

Jag uppmärksammades på programmet av att förgrundsgestalten för den svenska liberaliseringsorganisationen FTR, advokat de Basso, RT:ade följande tweet:

svtcb0 — Foto: Beskuren tweet, faksimil från twitter.

Tweeten visat att SVT-journalisten Johan Wicklén varit inblandad i programmet och han står omnämnd för research i eftertexterna. Mig veterligen har Wicklén följt drogdebatten sedan åtminstone 2014 så programmets påståenden om tystnad känns lite märkliga (sedan är vi många som skulle önska att politiker var mer engagerade, om än inte i att debattera för en legalisering…).

Fortsätt läsa ”Vinklade narkotikaprogram i SVT”

Om ”Sveriges drogpolitik har en preventiv effekt” samt ett par saker som stör mig i drogdebatten

Debatten om vår narkotikapolitik har intensifierats de senaste åren. Det är i grunden bra eftersom jag tror att drogområdet/drogproblematiken behöver uppmärksamhet och att samtalet och debatten inom och om drogområdet kan leda till något bra. För att det ska bli bra krävs goda debattartiklar, gärna från ”båda sidor”. Jag stör mig visserligen på små saker här och där, och ibland på stora. Sedan skulle jag väl önska mig lite vassare debatter överlag, men men. Grunden till detta blogginlägg är en debattartikel från igår kväll som jag tycker är mycket bra och vass, mer om det nedan.

Den debattsida som blivit ledande inom aktuell drogdebatt är Svenska Dagbladets ”SvD Debatt” som har en särskild rubrik ”Den ifrågasatta drogpolitiken” där de samlar drogområdets debatter, åtminstone de som handlar om de droger som faller under narkotika-begreppet. Jag är inte helt förtjust i att SvD i beskrivningen av debattemat tar upp och gör koppling till dödstalen då, som jag skrivit tidigare, dessa har en koppling till en rad andra faktorer än narkotikapolitik. Och jag är inte helt förtjust i att SvD skriver ”Samtidigt hävdar många forskare, politiker och organisationer att den hållningen [repressiva drogpolitiska linjer som bygger på nolltolerans mot allt narkotikabruk] skördar fler liv än vad den räddar.”.

Det är förvisso sant att en del hävdar det, men det finns många forskare, politiker och organisationer som är kritiska till en liberaliserad drogpolitik och som inte håller med om att det finns ett kausalt samband mellan just restriktiv drogpolitik och höga dödsfallstal. SvD:s ingress har en vinklad underton, vilket i och för sig är ett tidens tecken då allt fler journalister och andra opinionsbildare har svalt den diskurs som så framgångsrikt lanserats av kritiker av vår narkotikapolitik med mer eller mindre uttalad drogliberaliseringsagenda.

Fortsätt läsa ”Om ”Sveriges drogpolitik har en preventiv effekt” samt ett par saker som stör mig i drogdebatten”

De bortglömda

Ibland ser jag dem från mitt fönster, de som går med lite svajig och instabil gång. De ser ut att vara i 50-70-årsåldern och jag drar mina slutsatser att det förmodligen antingen handlar om fd amfetaminister eller fd alkoholister. Båda drogerna har ju sina effekter bland annat på koordinationsförmåga och balans. Men det kan ju även vara någon som är påverkad just nu, det är lite svårt att se skillnaden, inte minst på håll.

Ibland möter jag dem på gatan eller i livsmedelsaffären, då är det lättare att se de slitna ansiktsuttrycken där år av missbruk har satt sina spår. Ibland ser jag dem på någon bänk nära där jag bor eller inne i stan. Det känns som de blir fler, eller så kanske jag bara ser dem oftare nu, men tydligen syns det även i statistiken att ”äldre” personer med missbruksproblem blir allt vanligare.

Fortsätt läsa ”De bortglömda”

Om FMN. Allting har en ände utom korven…

Rubrikens ordspråk tillhör kategorin ”sånt jag alltid hört med aldrig förstått på mig på” och dessutom stört mig på då det är osakligt. Jag kan komma en massa andra saker som inte ingår i allting som enbart har en ände. Förmodligen handlar mitt störande på ordspråket om ”AST-effekter” (dvs effekter av min autismspektrumtillstånd-diagnos).

Det är mycket som är annorlunda för någon med AST jämfört med en neurotyp person. Under våren har jag fått gå först en ”grundkurs” om vad AST innebär (något jag efterfrågade hos landstinget redan 2015) och sedan just nu en kurs inom AST och relationer. Det blir många aha-upplevelser (aha, är det därför det är så här!) och mycket igenkänning då kurserna bygger på en mix av kunskapsförmedling och berättelser från alla deltagarna. Förhoppningsvis leder kurserna till att jag kommer att bli bättre på att hantera AST:s ”utmaningar”. Samtidigt skulle jag önska att det var obligatoriskt för alla som interagerar med personer som har en AST-diagnos att gå en grundkurs. Så mycket saker skulle bli enklare då, så många onödiga kränkande ”skärp dig” + ”bete dig inte som ett barn” skulle kunna undvikas då, det har jag ett väldigt aktuellt exempel på…

Fortsätt läsa ”Om FMN. Allting har en ände utom korven…”

Harm reduction eller drogfrihet som mål?

Det finns enligt mig ett par trender/uppfattningar som jag menar har varit och är förödande för drogområdet, i Sverige och internationellt. Jag vill hävda att de har en inte oväsentlig del i att dels narkotikadöden ser ut som den gör och dels att antalet med problematisk droganvändning (dvs antalet personer i missbruk eller beroende) ökar.

Den första (utan att betyda rangordning) trenden är medikaliseringen, och med det menar jag dels fokus på substanserna i sig och dels fokus på att använda eller hitta läkemedel som kan behandla/bota beroendeproblematik. Ett exempel på substansfokus är att Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vad som är så kallad ”evidensbaserad” beroendevård är indelade efter substans, ibland finns det viss grund för det men på ett övergripande plan gör det inte det utan skapar i stället problem. Ett annat exempel är ”medicinbiologen” David Nutts omtalade och omtvistade rangordning av substansers skadeverkningar, vilket kan ge ett intryck av att viss narkotika är så mycket säkrare/bättre än annan i stället för att all narkotika har skadeverkan som kan betyda allt från förstört liv till död på ett eller annat sätt.

Beträffande den andra delen, läkemedelsbehandling, brukar den ofta sorteras in under ”harm reduction” (skadelindring/skademinskning), som jag även ser som en andra trend, så det är dubbelt upp för läkemedelsbehandling. Mer om det nedan. Den tredje trenden är liberalisering, med allt från legalisering och avkriminalisering till normalisering av narkotikaanvändning. Och så den fjärde trenden som handlar om ”förenkling” (har inget bättre ord för det) där det ingår allt från att även svårare problematik ska behandlas ska i hemmamiljön/öppenvård i stället för på behandlingshem (där ekonomi är den egentliga drivkraften även om det ibland döljs under påståenden om att man behöver lära sig leva utan droger där man ska leva sedan) till att vem som helst utan större utbildning kan ha bestämda åsikter om området som tas på allvar. Till det senare kan man även föra överdriven och onyanserad ”brukare vet bäst”-inställning, men så är det sällan även om vård etc självfallet ska lyssna på tankar och önskemål.

Fortsätt läsa ”Harm reduction eller drogfrihet som mål?”