Hallonlandet

hallonland
Foto (beskuret): Jametlene Reskp på Unsplash

I veckorna som gått har jag hållit på med att flytta över mina CD-skivor till datorn så jag kan kasta skivorna som bara tar plats och aldrig spelas. Bland musikskivorna fanns det en skiva som inte är musik utan en CD som jag fått från Sveriges Radio. Den innehåller en dokumentär på 1 timme som P1 gjorde med mig 1989-1990 och som sändes första gången våren 1990.

Programmet heter ”Morfar är större än döden” och beskrevs så här i tidningarna med hjälp av P1:s pressbild med mobiltelefon, kalender, miniräknare och så en nalle.

Fortsätt läsa ”Hallonlandet”

En drogliberals bekännelse

För snart ett år sedan funderade jag på ett inlägg med ovanstående rubrik. Jag har även funderat på att skriva en krönika på samma tema i någon tidskrift. Men sedan har jag fått invändande tankar av slaget ”vem bryr sig?”, ”etiketten stämmer ju inte”, ”det är dags att gå vidare och fokusera på att hylla ljuset som jag skrev om när jag valdes in i FMN:s förbundsstyrelse” osv.

Och med dessa invändande tankar har det inte blivit någon text. Samtidigt inser jag att den behövs. Den senaste tiden har kommentarerna om mig kommit från alla håll- från båda sidor inom narkotikadebatten, och den gemensamma nämnaren är etiketten i rubriken. Så då är det dags att kommentera/skriva. Men det blir alltså ingen krönika utan en längre och mer resonerande/förklarande bloggtext med utgångspunkt i de senaste veckornas händelser.

Det första exemplet på hur det sett ut den senaste tiden kommer från person aktiv på den restriktiva sidan, en person som är/har varit polis. Detta dök upp till FMN:s Facebook-sida för någon vecka sedan (jag har skött den sidan sedan mitten av augusti så meddelandet pingade hos mig, lite småkul, så jag svarade att det inte stämde):

rest1mod

När jag beklagade mig över denna kommentar (vars ton jag tolkar negativt) dök det upp en till kommentar, från en annan person som är/har varit aktiv i debatten på den restriktiva sidan. Den ifrågasatte mitt svar på ovanstående där jag hävdade att jag aldrig varit för en legalisering:

Fortsätt läsa ”En drogliberals bekännelse”

Manifestation Stockholm 1/9

Idag närvarade jag vid en manifestation ”Manifestation mot icke-fungerande beroendevård/ narkotikapolitik” i Stockholm. Det var min vän Tina som anordnade den, även Tinas son var delaktig i planeringen (Expressen). Jag lovade för några månader sedan att säga några ord, sedan blev det mer knepigt med det givet att för några veckor sedan gick Tinas son bort på grund av drogerna. Och inte kändes det bättre av att jag i anmälningslistan på Facebook såg ett par namn som ingav oro utifrån mordbrandsattentatet mot mig.

Inte heller blev det bättre av att jag på plats insåg att det inte såg ut som planerat och som jag föreställt mig, och att det var många närvarande som finns i anslutning till dem som inger olust. Sedan inledde en trubadur, med sånger som berörde djupt personligt vad det gäller min resa till drogfrihet och mina åsikter, det gjorde det inte riktigt lättare för mig… Precis före jag pratar sjöng han denna (lyssna gärna och läs sedan vidare):

Fortsätt läsa ”Manifestation Stockholm 1/9”

Debattartikel om narkotikalegalisering

ds1806-e1529927027814Idag har jag en debattartikel publicerad på Dagens Samhälles hemsida. Jag bemöter en krönika som propagerade för legalisering av narkotika.

För att minska narkotikans skadeverkningar behöver vi fokusera på mer effektiva åtgärder på såväl utbudssidan som efterfrågesidan. Tullens och polisens arbete behöver förstärkas. Vård- och stödstrukturen inom staten, landstingen, kommunerna och civilsamhället behöver förstärkas. Vi behöver en debatt om hur det ska gå till, inte om hur problemen ska förvärras genom en legalisering.”

Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?

I november skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Att tystna eller inte, det är frågan”. Det handlade om en del av mina tankar efter det mordbrandsattentat som jag utsattes för i början av september. Då visste jag inte så mycket om det, mer än att gärningsmannen hade lämnat kvar bensindunken på platsen. Attentatet har påverkat mig oerhört mycket, och påverkar mig fortfarande dagligen.

Jag funderade då på en omstart för bloggens huvudtema med social- och drogpolitisk inriktning, men det är bara att acceptera att det inte går. Bloggen med det temat har nått vägs ände. Det är inte bara det att tillvaron kunde vara bättre rent mentalt, det är också det att attentatet har medfört att den åsiktskorrigering jag genomgått under en tid ytterligare har skruvats till så att en del som jag skrivit tidigare kan jag inte stå för längre, men det är även allt tydligare att de åtgärder som vissa aktörer har vidtagit för att gynna sig själva har inverkat menligt på min möjlighet att nå en läsekrets.

Fortsätt läsa ”Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?”

Årskrönika 2017

2018.jpg

Tiden går fort, det känns som det var igår som jag skrev årskrönika för 2016. Då sammanfattade jag året med ”ELÄNDESÅR och Fuck it”. Och tyvärr fungerar samma sammanfattning för 2017, illustrationsbilden var dock tvungen att justeras en aning. Min depression ger inte med sig, min neuropsykiatriska funktionsnedsättning fortsätter att bråka med mig och i synnerhet mina sociala relationer, och tyvärr är jag hänvisad till vår offentligt finansierade sjukvård och psykiatri och då är det inte så konstigt att det ser ut som det gör beträffande de delarna (hur min egen vård inte fungerat, vilket den fortfarande inte gör, och hur IVO kritiserat den vård jag (inte) fått skrev jag en del om tidigare i år, se länkarna i denna långa mening).

Förutom min sjukdomsbild så lägger sig flera mörka händelser som ett tungt moln över 2017. Och bloggen fortsätter gå kräftgång och ha dödsryckningar.

Fortsätt läsa ”Årskrönika 2017”

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

mordbrand

Bilden ovan är en bild på vad som förut var min lägenhetsdörr.  Den 2 september utsattes jag för ett mordbrandsattentat som kunde ha gått väldigt illa. Någon/några hatar mig så mycket att den/de var beredda att offra ett helt flerfamiljshus för att bli av med mig. Det är en tanke som får det att svindla lite.

Attentatet bestod av att någon hällde bensin över dörren, och in genom brevlådan, för att sedan tända på. När min granne hörde brandlarmet och öppnade dörren möttes han av vad han kallade för ”eldhav”. Nu gick det dock materiellt relativt bra på grund av att Nerikes Brandkår var på plats på osannolikt snabba 4 minuter.

Detta hat, och den rädsla som gärningen framkallade, gjorde att jag tystnade. Jag tystnade här på bloggen, och jag tvingades att tacka nej till ett par publika arrangemang.

Fortsätt läsa ”Att tystna eller inte tystna, det är frågan”

En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

Jag har några gånger skrivit om mina egna erfarenheter av svensk psykiatri, om problemet med att få en fungerande hjälp. T ex här i inlägget ”Psykiatrihelvetet”, som är den benämningen jag använder om vården ibland. Det som hände efter det inlägget var dels att min anmälan till IVO om vad som hänt resulterade i att IVO uttryckte skarp kritik mot psykiatrin vid USÖ.

Och så skrev vårdcentralen en ny remiss tillbaka till Allmänpsykiatrin vid USÖ eftersom såväl min läkare vid vårdcentralen som vårdcentralens psykiatriker tyckte att min situation var värre än de klarade av.

Fortsätt läsa ”En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige”

Vila i frid Anna!

annainsta
En av mina favoritbilder på Anna, tagen från hennes Instagram-konto

Idag möttes jag på Facebook av beskedet att min vän Anna har begravts idag. Anna blev tyvärr mördad i början på juni.

Jag kom i kontakt med Anna via den här bloggen. Det ledde till en vänskap som dels innebar att vi småpratade ibland på olika sätt och dels att Anna brukade sprida vidare en del av mina inlägg.

Efter mordet på Anna har hennes Facebook-konto svärmat över av berättelser som understryker den bild jag har tydligast av henne – hon var en fantastiskt stöttande person. Det framgår till exempel av en av våra Facebook-konversationer som Anna tog initiativ till när jag hade en extra jobbig period. Hon är som flera gånger tidigare stöttande och omtänksam:

anna-e1501257659522

 

Det är så många som vittnat om Annas engagemang och stöd. Anna var en oerhört varm och omtänksam person, vilket gör det extra tragiskt och sorgligt att hon ryckts bort från oss i förtid. Hon hade så mycket kvar att ge, och så mycket kvar att uppleva själv. Livet är inte alltid rättvist. Vila i frid Anna! Du är saknad!

IVO riktar kritik mot allmänpsykiatrin vid USÖ

Det har varit ett ärende som pågått en tid, min anmälan i höstas angående den vård jag fått vid psykiatrin på Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ). Nu har det slutliga beslutet kommit.

IVO gör följande ställningstagande:

”IVO kan konstatera att vården brustit vad gäller kontinuiteten i patientens vård och behandling”.

Fortsätt läsa ”IVO riktar kritik mot allmänpsykiatrin vid USÖ”