Det har under en längre tid blivit allt mer debatt om vår narkotikapolitik. Det har varit allt från att narkotikapolitiken beskylls för brister i antingen socialpolitiken eller med det kommunala självstyret till att olika mer eller mindre drogliberala aktörer vill liberalisera narkotikalagarna (och för att förekomma: jag lägger ingen värdering i ordet drogliberal utan använder det i stället för att skriva ”olika individer/organisationer som på olika sätt vill öka tillgängligheten för narkotika och/eller underlätta narkotikaanvändning”) .
Vi kommer att se en utveckling ett tag framöver med en allt mer intensifierad debatt och allt intensivare ifrågasättande av vår narkotikapolitik. En förenklad bild av den internationella debatten är att den följer viss ordning, först ifrågasätts resultaten av en restriktiv politik, sedan föreslås avkriminalisering av bruket och sedan föreslås avkriminalisering av substansen (aka legalisering). Sverige är inte/kommer inte vara ett undantag i det. [Avkriminalisering = leder inte till påföljd (straff)/att man ”processas” i det rättssystemet, det man gör är inte kriminellt och man är inte kriminell].
Inte sällan hävdas samband mellan narkotikapolitik och dödstal. Jag berörde 2018 i en text att det är inte så enkelt och självklart som en del mer eller mindre seriösa debattörer på den drogliberala sidan hävdar, organisationen NPC har på senare tid publicerat liknande och mer uppdaterade sammanställningar. Men för många låter förenklingar och ”sanningar bra”, och varför låta en komplicerad verklighet hindra politisk debatt och populistiska slagord och påståenden? Ta bara exemplet Portugal där det brukar heta i debatten att avkriminaliseringen där ledde till kraftigt minskade dödstal och att vi borde följa Portugals exempel och avkriminalisera, vilket är intressant i ljuset av att arkitekten bakom Portugals reform säger att enbart en avkriminalisering vore en katastrof.
Fortsätt läsa ”Allt intensivare narkotikapolitisk debatt, ex SvD 200608”